jag har mått jätte dåligt under en längre tid och kan inte sätta ord på vad som är mitt problem. Men jag får panikångestattacker, allt oftare och går med ångest i skolan, när jag ska äta mm. Men försöker att hålla fasaden uppe för att min mamma inte ska bli orolig eller något sånt, men klarar inte av de längre snart. Jag har pratat med vänner med liknade problem, vissa va de går till bup. (barn och ungdomspsykiatrin) Och de säger att de ar blivit bättre då och att de har känt sig mycket mycket lugnare och inte får så mycket ångest när de börjar prata med folk på bup. Men de oftast så dras ju föräldrarna in eller iallafall får reda på att enns bran går till bup. och jag vill inte att min mamma ska få reda på något utan jag vill bara få hjälp och må bra. borde jag gå till bup eller ska jag skita i de för att chansen finns att min mamma blir kontaktad?
och förlåt för stavfel och så.. jag e dyslektiker
Tror inte föräldrarna kontaktas om man går till bup, misstänker att det är lite som när man ringer till BRIS.
Varför är du så rädd att din mamma ska få veta? Givetvis kommer hon bli orolig, som förälder oroar man sig väl dygnet runt för sina barn, men samtidigt så måste du lita på att hon kan stötta dig och hjälpa dig. Hon är förälder, hon är vuxen, hon har väl som alla andra mått både upp och ner i sitt liv, jag tror att hon kan hantera dina problem med hjälp av BUP.
Du kommer aldrig "bli frisk" så länge du försöker gömma undan det, du måste vara öppen och våga ta hjälp. Ibland hjälper det inte, då måste man försöka igen och igen. Ibland måste man kämpa hårt för att få den hjälp man behöver. Det är skitsvårt, och då behöver man människor runt omkring som kan kliva in och kämpa åt en när man inte orkar själv.
Var inte rädd. Din mamma kanske blir rädd och ledsen till en början av att du mår dåligt, men hon kommer säkert göra allt hon kan för att hjälpa dig när första chocken lagt sig.
Till The_joker!
Att hålla en fasad uppe för sina nära och kära kan vara väldigt jobbigt. Har själv varit där. har levt med en "mur" runt mig i 22 år av mina 24 år. Det är jobbigt att behöva spela att man mår bra när man egentligen inte gör det. Så det är bra att du är medveten om det, och det ger dig en stor möjlighet till att kunna förändra ditt beteende.
Själva orsaken till varför du har ångest kan jag inte säga om du inte vet det själv. Men det är absolut inte bra att gå runt med det.
Men du säger att du kan få det när du ska äta? Är du rädd för att äta mat? Att du ska gå upp i vikt?
Lite den känslan jag får.
Men jag tycker absolut du ska prata med någon om din situation.
Det kan vara en kompis förälder, en lärare du har förtroende för, skolkuratorn, skolsköterskan.
Allt detta har du nära till hands.
Alternativt så går du upp till ungdomsmottagningen i din kommun, dom är väldigt bra att ha och göra med!!!
Eller så ringer du till BRIS till deras journummer. Och det samtalet syns inte på några räkningar, vilket gör att dina föräldrar inte kan se att du varit kontakt med dom!
Men det bästa du kan göra är just att våga sätta dig och prata med dina föräldrar om vad som är fel.
Du gör dig absolut INTE svag för att du berättar. Du är snarare den modigaste tjejen i Sverige just under det samtalet.
Det är svårt att våga öppna sig, men det kommer kännas skönt när du tar initiativet till att göra det.
