Jag kom ihåg den gången då killen man var hopplöst förälskad i krossade ens hjärta, och man trode att man ALDRIGALDRIGALDRIG skulle kunna bli hel igen.
Eller den gången då man bråkade med sin kompis, och trode att den personen aldrig skulle kunna förlåta en igen.
Just i dom sekunderna tror man att det för alltid kommer att kännas så.
Men aldrig har jag gråtit så mycket som just ikväll, ramlat ned och slagit i gräset i spöregnet, eller skrikit över hela staden samt kippat hedjlöst efter andan.
Hur ska jag berätta det här?
Varför berättar jag det ens?
Jag behöver någon som kan säga till mig "Det ordnar sig. Det gör verkligen det" Kanske inte någon på det här forumet säger det och menar det. Men jag är fullständigt trött på "Finns" och "Åh gumman förstår dig! *kramar*"
Jag ska berätta vad det här faktiskt handlar om!
Min storebror på 18 vintrar flyttade idag till Umeå för att studera.
Tanken att han aldrig kommer finnas där i soffan när jag kommer hem från skolan skaver. Vem ska sitta där kl prick 10 på kvällen med en skål kellogs i soffan? Vem ska säga åt mig vad jag ska och inte göra? Vem ska förstå när ingen annan gör?
Vem ska jag gå in till på kvällen, titta på någon film och sedan säga godnatt till"
Jag ljuger om jag säger att jag inte sitter här och gråter för fullt.
Jag och min bror hade inget förhållande då vi pratade känslor osv. Vi var några som hade det underbart och kul när vi var nära varandra.
Pga. den relationen kan jag inte ringa till honom och grina samt säga åt han att komma hem!
Plötsligt påminner allt om honom. T-shirten(arna)jag sover i (hans gamla). Det tomma sätet i bilen. Någonstans vi var.
Nu på slutet, bara någon månad innan han flyttade fick vi en sjuukt bra kontakt. Vi åkte ut med bilen och hade allmäny mysigt.
Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Känns som att detta tomrum han har lämnat kvar aldrig kommer att fyllas.
Kanske är allt bara vanor, gamla vanor som måste förnyas. Men jag vill inte förnya, jag vill ha det som förut.
Känner mig som en deprimerad emo som söker efter uppmärksamhet genom detta forum. Tvärtom...
Var ute ett tag och promenerade, grät som aldrig förr.
Har ni varit med om att ett syskon har flyttat?
Kram![[love]](/img/smilies/love.gif)
Och hur gick ni vidare?
frejasson:
Och hur gick ni vidare?
Ingen aning. När jag har mått som sämst så har jag bara fortsatt på med livet. Tiden läker alla sår ju !
Du klarar dig! Det är egentligen det enda du behöver veta ![[smile]](/img/smilies/smile.gif)
Men jag förstår att det är tufft, att du är ledsen. Och då även fast ni inte hade den kontakten att ni pratade om känslor. Man kan sakna någon jätte mycket ändå, själva närvaron av den personen.
Det gäller väl helt enkelt att acceptera och gå vidare. Hur vet jag tyvärr inte, men tiden läker väl alla sår, kanske. Han är iaf inte död! =)
Besök honom då och då. Och för att inte tänka på det för mycket så gör saker som får dig att må bra. Kanske resa till något annat land? =)
jag försår vad du mer. jag blev jätteledsen när min syster flytta och min bror. när min syster flytta så hällsa jag på henne så ofta som jag kunde för att fylla upp kännslan av att hon övergivit mig. villket hon ALDRIG skulle göra, men det känndes så. och hon bor ändå nära min bror därimot bor typ kanske 30 mil bort. vilket känns svår med tanke på relationen vi hade med varandra när jag va liten. jag vill träffa han så mycket jag kan men det är svårt. men jag kan lova dig att man vänjer sig vid känlan av att inte alltid ha dem runt sig, och även om du känner dig en sammen och övergiven så kommer han ALDRIG att lämna dig . helsa på han så ofta som du kan och hitta på saker.
Min syster flyttade hemifrån när jag var 13-14. Blev: glad.
Nu bor vi tillsammans igen ![[crazy]](/img/smilies/crazy.gif)
Måste säga att jag tycker det är häftigt att du tycker om din bror så mycket, även om det så klart kanske mest känns jobbigt nu.
Det kommer att bli en stor förändring i ditt liv, men det verkar du ju vara införstådd med. En person som alltid funnits nära till hands och som varit en del av din vardag kommer nu att bli en person du träffar någon gång då och då. Just nu känns förändringen jobbig, det är en stor omställning. Men jag tror att du med tiden, som du själv säger, kommer vänja dig vid den. Enligt min erfarenhet får faktiskt de flesta syskon en bättre relation när de inte bor tillsammans, eftersom man då slipper se de dåliga sidorna av varandra ![[wink]](/img/smilies/wink.gif)
Kanske finns det någon i din familj eller bland dina vänner som du kan prata mer med detta om? Någon som är ett bra stöd? Bara just nu medan det känns som jobbigast, för det kommer att gå över. Om ett tag kommer du, när du påminns om din bror, inte bli ledsen över att han inte är där utan vara glad att ni har en bra relation och stolt över honom som vågar åka till en annan stad och plugga, det är jag säker på
