Gud, vad har jag gett mig in på.
Jag vägrade helt enkelt att följa med flocken till den högstadieskola de tilldelats och valde en annan. Efter tre dagar fann jag mig själv sittandes på bussen hem från den nya skolan med en enda tanke:
Shit, vad har jag gjort. Shit, vad ska jag göra.
Det är inte så att det inte finns trevligt folk. Det är bara det att hittills befinner sig allt trevligt folk i klasserna över mig, vilket innebär att vi inte har särskilt många lektioner tillsammans.
När man sitter där helt ensam, bland en massa pipiga röster och mascarakladdiga ögonfransar, ja, då känner man sig som en hög med multna löv som gick fel med flit.
Hjälp mig! Vad ska jag göra? Jag klarar av att vara ensam, och jag tänker fanimej inte anspassa mig efter andra, så vad ska jag göra för att uthärda de första dagarnas osäkerhet?
Ska jag följa med flödet som jag hittills gjort? Men när det inte finns nåt flöde inom räckhåll att följa, vad tusan gör jag då?
Jag ångrar mig inte, men jag är rädd att jag till slut gör det.
Ta det lugnt. Gå där ett tag till och se hur du känner då. Högstadium kan man ju hatta runt på hur mkt som helst, det är inte som gymnasiet där man måste gå om om man byter.
Go with the flow så hittar du din plats! ![[y]](/img/smilies/thumbup.gif)
sånt är livet, inte ska det vara enkelt och bra alltid
Tack så mycket för era åsikter! Att vara artig, intresserad och tillmötesgående även när man blir förolämpad tar på krafterna. Och efter att ha levt med samma gamla grupp sedan man började skolan är det en helt ny grej att plötsligt inte ha nån att te sig till! Helt otroligt vad insnöad man blivit, och hur rädd man känner sig när man inte har några vänner efter de första dagarna.
Det måste helt enkelt gå, om jag ger mig själv och alla omkring mig lite tid.
