Ypperligt relevant video:
—————————————————————————————————————————
A är en ung vuxen som har haft en så kallad normal uppväxt, men en dag bestämmer A sig för att skapa en låtsaskompis. A är mentalt frisk (under den första tiden i alla fall?) och medveten om att låtsaskompisen är på låtsas, den är en imaginär kompis som endast existerar i tankarna hos A.
A bestämmer sig för att göra mer än att bara tänka på sin låtsaskompis, kanske på grund av tristess, ensamhet eller liknande. A börjar agera praktiskt. A konverserar högt med sin låtsaskompis, dukar till den vid middagsbordet och lämnar plats i soffan åt låtsaskompisen om det ska tittas på tv.
Föreställer mig att A här någonstans kan anpassa sig på ett nytt plan efter låtsaskompisen. Exempel: Får skuldkänslor om den dukar fult åt låtsaskompisen, anpassar tv-tittandet efter låtsaskompisens smak, anpassar matlagningen efter låtsaskompisens smak m.m. Är det rimligast att låtsaskompisens smak är lik ens egen alternativt olik? Tänker personligen att dens smak blir mer och mer olik ens egen.
- Är det möjligt för A att utveckla (inveckla?) sitt psyke, så att låtsaskompisen blir som en verklig person för A?
- Tror ni liknande saker har hänt och händer?
- Är det friskt att tänka ut en låtsaskompis från början?
- Har du någon gång haft en låtsaskompis?
- Det finns teorier om att barn har låtsaskompisar för att stärka sitt självförtroende, för att ta sig igenom ensamhet och och för att bekämpa rädslor. Får en vuxen göra samma sak?
A är inte helt frisk från början
1. ja
2. ja
3. beror på hur långt d går
4. nej
5. ja
1. Aa, med hjälp av alldeles för mycket psykadelia
2. Kanske, men sällan.
3. Ej som vuxen
4. Nej
5. Har läst om författare som skapar sina karaktärer genom att föreställa sig dem som låtsaskompisar typ. Tror det är ok. Annars antagligen inte.
Hahaha du beskriver typ mig x)))
1. Ja
2. Ja, är typ ett levande exempel :p
3. Kanske? Om man e ensam är det väl bara naturligt att villja ha en kompis?
4. Jaaa 
5. Vet inte, folk får väl göra som dom vill
- Är det möjligt för A att utveckla (inveckla?) sitt psyke, så att låtsaskompisen blir som en verklig person för A?
- Tror ni liknande saker har hänt och händer?
- Är det friskt att tänka ut en låtsaskompis från början?
- Har du någon gång haft en låtsaskompis?
- Det finns teorier om att barn har låtsaskompisar för att stärka sitt självförtroende, för att ta sig igenom ensamhet och och för att bekämpa rädslor. Får en vuxen göra samma sak?
1. Kanske för de flesta Ja och för andra Nej, vissa klarar det och andra klarar det inte.
2. Ja
2. Relativt friskt, Ja
4. Nej
5. Varför skulle en vuxen inte få göra samma sak? Det är inte lika socialt acceptabelt eller ett särskilt normativt beteende men det är tillåtet och lagligt.
1. en realist hade aldrig kommit på iden så ja
2. nej, det är väl oftast en manifestation av mentala problem.
3. ja
4. ja som barn
5. det är inte socialt accepterat och ohälsosamt att bli avskärmad från verkligheten
1 Ja
2 ja
3 ja
4 ja
5 ja
S3ON: 3. beror på hur långt d går
Rimligtvis. Var ska gränsen dras?
formulärett: 1. Kanske för de flesta Ja och för andra Nej, vissa klarar det och andra klarar det inte.
Vad avgör om man kan "klara" det eller inte?
Francium: Vad avgör om man kan "klara" det eller inte?
T.ex. gener, förutsättningar, omgivning, tidigare händelser
Intressant fråga. För att ta reda på det måste man dock ha väldigt bra koll på försökspersonernas tidigare erfarenheter, gener, släkthistoria osv.
Francium: Är det möjligt för A att utveckla (inveckla?) sitt psyke, så att låtsaskompisen blir som en verklig person för A?
Jag tror inte att det går att hos en själv göra en fantasiperson till verklig för sig själv. Inte iallafall om personen ligger "utanför" en själv, dvs att det är en enskild person som inte på något sätt styrs av en själv. Då handlar det ju mer om att "leken" eller fantasierna utvecklas till rena hallucinationer och sådana tror jag inte man kan skapa genom bara tankekraft. Däremot kan säkert en psykotisk persons tidigare friska tankar, som låtsaspersoner, utvecklas till hallucinationer i psykosen.
Francium: Tror ni liknande saker har hänt och händer?
Det som är dokumenterat är att personer som är med om hemska saker delar upp sin person i flera skilda personer. Men då finns "låtsaspersonerna" inom en, och inte utanför. Och då kommer detta inte ifrån att man velat ha sällskap eller liknande utan om att det man varit med om varit så hemskt så man som ett försvar skapar flera separata identiteter som får dela på traumat.
Francium: Är det friskt att tänka ut en låtsaskompis från början?
Så länge man inte tror att personen existerar så finns det inget sjukt i det. Snarare ganska naturligt om man är ensam. Sen vittnar det väl om andra problem i ens livssituation, men det är en annan sak. Går det dock över till att man tror att personen är verklig så är det naturligtvis en psykisk sjukdom.
Nörd.
Francium:
Rimligtvis. Var ska gränsen dras?
Vad avgör om man kan "klara" det eller inte?
Är väl en individuell bedömning. Jag personligen skulle anse när omvärlden ignoreras kanske
