"Stina arbetar för Amnesty. Hon reser med sina fyra barn, Peter, Emma, Lisa och Måns i Argentina, där hon föreläser om mänskliga rättigheter. Stina är i flera avseenden i slutet av sin kampanj. Hon har en dödlig sjukdom och hon inser att hon har kort tid kvar att leva. Hon har också hållit alla föredrag hon var kontrakterad att hålla.

I natt sover hon hos en familj i Buenos Aires, utvald åt henne av den lokala Amnestygruppen. I morgon ska hon ta färjan över till Montevideo, där hon ska lämna över barnen till deras far (hennes exmake), vilken otåligt väntar på dem. Därpå ska hon dra sig tillbaka till ett hospice för att i avskildhet avsluta sitt liv.

Hennes barn har redan somnat. Hon sitter med sin värd Pedro i salongen och läppjar på ett glad whisky, då Pedro bjuder henne på en rejäl överraskning. Han lägger alla kort på bordet. Han har lurat den lokala Amnestyorganisationen att han kämpar för mänskliga rättigheter; i själva verket är han en övervintrad torterade, som klarade sig undan straff då militärdiktaturen föll. Han har alltid haft ett gott öga till Amnesty i allmänhet och Stina och hennes föreläsningsturnéer i synnerhet. Därför har han infiltrerat organisationen.

Ödets ironi vill också att han är döende. Innan han dör har han emellertid föresatt sig att lära Stina en läxa: ändamålet helgar medlen. Rester av en dödspatrull finns församlad i huset. Alla är tungt beväpnade. Han förklarar att han är beredd att väcka barnen för att skjuta dem, ett efter ett. Men Stina får en möjlighet att rädda tre av dem. Hon kan själv döda ett av barnen. Då lovar han att skona de tre övriga. Han erbjuder Stina en spruta uppdragen med kaliumklorid. Stina inser att det är allvar..."

(Utdrag ur Torbjörn Tännsjö, Grundbok i Normativ etik, 2000)

Hur skulle ni göra? Själva döda ett barn - och låta tre leva? Eller inte göra något, och låta alla fyra dö?

Bestämmer man sig sedan för att döda ett av barnen, hur ska man välja vilket?