För ett par månader sedan valde en vän till mig att bryta kontakten mellan oss utan vidare förklaring, jag upptäckte det bara sådär. Det kändes skit. Skulle flera års vänskap bara ta slut sådär? Vad har jag gjort? Jag är verkligen inte den som vill vara en dålig person i någons liv.
Jag försöker verkligen släppa det, men det går inte. Hur accepterar man och går vidare? Ett tag trodde jag att jag lyckats släppt det, men när jag insåg att jag tänkte på det nästan varje dag så fattar jag själv att det inte var färdigt än.
Edit: Jag förstår själv att göra en tråd är fel väg att gå, men det kanske finns något trick som jag kan göra för att deala med det hela. Att bara "glömma" har ju inte gått så bra hittills 🙂
Man kommer nog aldrig över gamla vänner helt men det slutar att vara jobbigt efter ett tag, det kan jag lova dig.
Även om det kan ta några år
Som nämnt i likande trådar är svaret tid.
Har du någon aning om varför personen bröt med dig? (Har ni inte träffats på ett tag eller är det någonting du kan aktivt ha gjort?).
Bananlåda:
Man kommer nog aldrig över gamla vänner helt men det slutar att vara jobbigt efter ett tag, det kan jag lova dig.
Även om det kan ta några år
Fyfan. Några år? Vill inte känna mig så desperat så länge. Tack i alla fall. Livet går vidare, antar jag.
Axel_von_Färsen:
Som nämnt i likande trådar är svaret tid.Har du någon aning om varför personen bröt med dig? (Har ni inte träffats på ett tag eller är det någonting du kan aktivt ha gjort?).
Nej, det är det som är så jävla frustrerande rent utsagt. Vi började prata över internet när vi var kring 9-10, och haft någon form av vänskap i form av kontakt på sociala medier och spel. Det må låta väldigt konstigt nu, men det är ändå flera år. Vi kunde prata om det mesta, skämta med varandra, antar jag. Ju mer jag tänker på det, desto mer tvivlar jag. Var jag en skitdålig vän, eller var det naturligt? Han bor i en annan stad och är ett år äldre än mig, jag tror verkligen bara att han känner sig "klar" och går vidare. Men han behövde inte blocka mig och inte ens ge en giltig anledning. Har försökt kontakta honom, och när jag var som mest desperat fick jag reda genom en kompis att han tyckte jag var "jobbig", ingenting han sagt tidigare. Pissigaste av allt var att jag först märkte det när jag skulle gratta honom på födelsedagen...
stiftelse:
Fyfan. Några år? Vill inte känna mig så desperat så länge. Tack i alla fall. Livet går vidare, antar jag.
Nä inte desperat ju. Man kommer å tänka på dom då och då och nån gång blir man kanske ledsen, men sen går det över.
Gjorde för mig iallfall, även om det inte var så jobbigt när jag tappade kontakten med mina vänner, är lite av en enstöring
Tricket är en bungyjump. Bara släpp all ångest och kasta dig ner i eldsjön.
stiftelse: Nej, det är det som är så jävla frustrerande rent utsagt.
Du skriver inte här om ni har träffats "IRL".
Jag kan endast tala för mig själv. Jag har "vänskaper" online. De är per definition inte lika aktiva/värda som de personer jag har träffat i verkligheten och interagerat med. (Eftersom man kan dra mycket fler slutsatser om en person man träffar i verkligheten, ansiktsuttryck, hur de beter sig mot andra människor etc).
Axel_von_Färsen:
Du skriver inte här om ni har träffats "IRL".Jag kan endast tala för mig själv. Jag har "vänskaper" online. De är per definition inte lika aktiva/värda som de personer jag har träffat i verkligheten och interagerat med. (Eftersom man kan dra mycket fler slutsatser om en person man träffar i verkligheten, ansiktsuttryck, hur de beter sig mot andra människor etc).
Förstår precis hur du tänker. Med all respekt mot honom jag pratar om, så skulle jag absolut mått sämre om det var en "IRL"-vän som jag exempelvis går i skolan med, som hade brutit kontakt sådär.
Men ändå, 5 år. Så som vi pratade och skrev kunde han lika gärna varit vem som helst, IRL.
Bananlåda:
Nä inte desperat ju. Man kommer å tänka på dom då och då och nån gång blir man kanske ledsen, men sen går det över.
Gjorde för mig iallfall, även om det inte var så jobbigt när jag tappade kontakten med mina vänner, är lite av en enstöring
Vill helst bara sluta tänka på det. Men det var första gången det någonsin hänt. Andra få vänner som försvunnit har ju varit andra anledningar, denna gången kändes det ärligt personligt... Jag vet att jag måste sluta ta saker personligt och bara strunta i det, det borde inte röra mig i ryggen egentligen, men den händelsen träffade mitt soft-spot.
stiftelse:
Vill helst bara sluta tänka på det. Men det var första gången det någonsin hänt. Andra få vänner som försvunnit har ju varit andra anledningar, denna gången kändes det ärligt personligt... Jag vet att jag måste sluta ta saker personligt och bara strunta i det, det borde inte röra mig i ryggen egentligen, men den händelsen träffade mitt soft-spot.
Äh de går över
Hej, det var fult av honom att inte ens ge en förklaring. Jag tycker att du kan kontakta honom på det sätt som funkar och skriva en sista hälsning där du skriver vad du tycker om ett sånt här respektlöst avslut. Då blir det också lättare för dig att nå ett avslut.
Man släpper en vän genom att släppa taget om den
