elverpigen:
hur umgs du med folk du inte släpper in? Är det ba "vi är i samma umgänge" eller kan du umgås på tu man hand med såna också?
Nej det handlar väl mest om att jag oftast låser mig och försöker inte ens. Är grymt dålig på att starta samtal såvida det inte rör ett ämne jag faktiskt är intresserad av. Att umgås på tu man hand kräver en ytterst lång process för mig, så är det bara.
elverpigen:
går det ens att berätta sånt? brukar undvika psykisk ohälsa/tunga ämnen väldigt länge pga det är så tabu. berättade för en av mina närmaste att han behövde hålla lite koll på mig då jag börjat med antidepp och tänkte supa, han ba OMG och reagerade väldigt chockat. hur ska då nyare bekantskaper reagera, tänker jag
inte alltid, men ofta. jag gör ingen stor grej av det, utan rycker mer på axlarna åt det. ser jag att de börjar flacka med blicken brukar jag lägga till att jag inte är störd på något vis, utan att jag bara haft det lite jobbigt i perioder.
terrormat:
inte alltid, men ofta. jag gör ingen stor grej av det, utan rycker mer på axlarna åt det. ser jag att de börjar flacka med blicken brukar jag lägga till att jag inte är störd på något vis, utan att jag bara haft det lite jobbigt i perioder.
Mh. Åh. Folk. 🙁
Istechetvåpunktnoll:
Nej det handlar väl mest om att jag oftast låser mig och försöker inte ens. Är grymt dålig på att starta samtal såvida det inte rör ett ämne jag faktiskt är intresserad av. Att umgås på tu man hand kräver en ytterst lång process för mig, så är det bara.
Är ganska mycket så, tycker det är jobbigt att någon säger att det skulle vara något "problem"
hur ska man annars bemöta världen liksom.
Jag tycker ibland att man kan känna av vad man kan säga till vissa personer. Man kan prata mycket om allt möjligt utan att bli för personlig för att få en inblick i den andres tankar och åsikter. Jag har bekanta jag vet om inte alls skulle förstå mig, och vissa som jag känner att jag kan berätta allting för.
elverpigen:
Mh. Åh. Folk. 🙁
Är ganska mycket så, tycker det är jobbigt att någon säger att det skulle vara något "problem"hur ska man annars bemöta världen liksom.
Det finns väl inget problem i att man har olika relationer till olika människor
Man anpassar sig efter vad som känns rätt för just den personen, det finns ingen regel som alltid funkar, man får känna sig för vad som går bra med just den. Det är väldigt olika. Ibland kan det instinktivt kännas som att man skulle kunna komma väldigt bra överens med någon, man känner potentialen, men man får vara lite försiktig fram till att man når det ögonblick där det lossnar. Fram till dess så får man försöka att vara vänlig och personlig på likvärdigt sätt och försöka vara tydligt eftersom det lätt blir missförstånd under lära-känna-stadiet; man ger vad man får och går långsamt framåt, och sedan kommer ett genombrott av något slag och därefter går det lätt. Jag tycker att man ofta kan känna vem man kommer att bli vän med: det är de fallen där man inte bryter under den krångliga inledningsfasen och sorteringsprocessen. Vissa går man helt enkelt inte ihop med och det behöver inte vara någons fel, det är bara så att man inte funkar att interagera med varandra. Men kort sagt: man får anpassa sig efter personligheten och man brukar känna på sig vem man kommer att behålla och till slut passerar man gränsen.
FruLiten:
Jag tycker ibland att man kan känna av vad man kan säga till vissa personer. Man kan prata mycket om allt möjligt utan att bli för personlig för att få en inblick i den andres tankar och åsikter. Jag har bekanta jag vet om inte alls skulle förstå mig, och vissa som jag känner att jag kan berätta allting för.
Ja, bra sammanfattat. Man får lita på sin instinkt. Man känner på sig vilka som är på samma våglängd och kan fungera med en. Ibland går det på något sätt väldigt smidigt; även om det kan gå stelt i början så känner instinktivt när man kan fungera med någon
mynona:
Man anpassar sig efter vad som känns rätt för just den personen, det finns ingen regel som alltid funkar, man får känna sig för vad som går bra med just den. Det är väldigt olika. Ibland kan det instinktivt kännas som att man skulle kunna komma väldigt bra överens med någon, man känner potentialen, men man får vara lite försiktig fram till att man når det ögonblick där det lossnar. Fram till dess så får man försöka att vara vänlig och personlig på likvärdigt sätt och försöka vara tydligt eftersom det lätt blir missförstånd under lära-känna-stadiet; man ger vad man får och går långsamt framåt, och sedan kommer ett genombrott av något slag och därefter går det lätt. Jag tycker att man ofta kan känna vem man kommer att bli vän med: det är de fallen där man inte bryter under den krångliga inledningsfasen och sorteringsprocessen. Vissa går man helt enkelt inte ihop med och det behöver inte vara någons fel, det är bara så att man inte funkar att interagera med varandra. Men kort sagt: man får anpassa sig efter personligheten och man brukar känna på sig vem man kommer att behålla och till slut passerar man gränsen.
grejen är väl att jag inte tar steg mot "vänskap", håller helst allt på en bekandskapsnivå då jag inte hittat något sätt att vara personlig men inte privat, som känns bekvämt. uhu
elverpigen:
grejen är väl att jag inte tar steg mot "vänskap", håller helst allt på en bekandskapsnivå då jag inte hittat något sätt att vara personlig men inte privat, som känns bekvämt. uhu
Du får väl prata med folk som verkar intressanta om sådant som ni båda verkar intressera er för. Om det klickar så fortsätter man att prata. Sedan får man försöka ge tillbaka samma nivå man själv får från den andra, det är en ganska enkel regel: ge tillbaka precis vad du får, motsvara den andras nivå.
df rqp: det verkar som ett symptom på dåligt mående
att du inte känner att du ska ha med andra människor att göra?
människor kan vara jobbiga. skönt att slippa de flesta.
Tamburinmannen: människor kan vara jobbiga. skönt att slippa de flesta.
håller med,för det mesta är det skönt att slippa de flesta.
ska fråga personen hur fanken den menar
man kan ju intehaen halv intervention med folk
