har kommit till den punkten att jag har andra personer som bryr sig mer om mitt utseende än vad jag gör. det är praktiskt, för då slipper jag fatta några beslut i frågan.

vet inte hur jag kommit till den punkten eller om det är nära nog för dig, dock.

Kanske man kan sluta bry sig om vad andrs tycker om ens utseende.

man axepterar att man är född

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men ja, det går att komma en bra bit på vägen i alla fall. Jag bryr mig helt enkelt mycket mer om min inre värld än om skalet (därmed inte påstått att det ena inte påverkar det andra) och agerar därefter.

om man kan göra vad man skulle kunna göra med ett vackert ansikte, och känna på samma sätt och uppnå samma saker, så spelar det nog inte lika stor roll. det är vad jag tror, men jag har inte komplex för mitt ansikte så det kanske är arrogant sagt. men jag tror ändå att det inte borde behöva betyda lika mycket om man uppfylls av vad man tror att man skulle kunna få med det ansikte man vill ha, för ofta vill man ha det för att man tror att det kan ge en saker, och de sakerna kan man nog få ändå. så är det med många saker, varför inte också när det gäller ett fint ansikte. man kanske alltid kommer att vilja ha ett annat ansikte, men det kanske inte betyder lika mycket då

Jag har inte heller några komplex för mitt ansikte eller något sånt, och jag bryr mig mer om min inre värld än köttet.

Jag tror att patologisk utseendefixering (var nu gränsen går) kommer ur en idé som liknar den mynona beskriver, tron om att annat av värde kommer ur större skönhet, när samma saker uppnås på andra sätt. Det kan också komma ur en snedvriden bild av andras prioriteringar och uppfattningar, se människor som är mer måna om att vårda sitt utseende än sin personlighet. 

Men det är inte det jag själv är så intresserad av:

Jag sökte formulera en taktik för fullständig frihet från värderande av det egna utseendet. Frihet likvärdig den som skulle uppnås om man inte såg sig själv i någon annan mänsklig blick. Tänk om Robinson Crusoe inte träffat Fredag, typ.

Vad måste till för att uppnå ett sådant tillstånd? Är fullständig isolering från mänskliga blickar, och ideal, det enda sättet, eller kan samma tillstånd uppnås trots att man ingår i en social kontext?

Kan man vara socialt fungerande, och utan att åsidosätta sina sociala funktioner i övrigt, skapa likgiltighet inför sin kropps utseende?

Och i så fall

Hur?

Man mår tillräckligt dåligt för att inte bry sig övht.
Annars äre väl att man skaffar såpass bra självkänsla att man påminns om att det inte spelar någon vidare roll hur man ser ut och folk ska acceptera en ändå. Dock är det ju bara naturligt för alla arter att vilja se bra ut för.

isola:  Dock är det ju bara naturligt för alla arter att vilja se bra ut för.

Ja,
det är det, men det betyder ju inte att det är bra och ett beteende
värt att bevara. Det betyder inte heller nödvändigtvis att det inte går
att undgå, ifall funktionerna det fyller ersätts av andra
bättre/likvärdiga.

framtidsro: Vad måste till för att uppnå ett sådant tillstånd?

möjligen solipsism, dvs att man utgår från att ens egen upplevelsevärld är det enda som existerar

Även om man själv inte skulle bry dig om sitt utseende, kommer utseendet i sig att vara ett problem så länge andra tar det in i beräkning (om man är ful, dvs). Så länge  omgivningen har någon typ av makt relevant för ens liv, och denna omgivning anser en vara ful, kommer man bli begränsad utav deras värdeomdömen.

Kanske man till viss del kan bestämma sig. Då man tänker en negativ tanke om sig själv så byter man den mot en positiv. Olika människor har olika preferenser och den person som du är mest beroende av för bekräftelse är dig själv. Börja där, så löser sig resten. Vet inte om det var något användbart råd.. Ta hand om dig!

Stick ut ögonen 

När man hittar en ny hobby.