Det är ju jobbigt att folk säger elaka saker till dig, det är ju inget man ska behöva ta. Men att inte bli helt knäckt och sårad när sånt inträffar handlar nog mycket om att bli trygg i sig själv, vilket man nog bara kan lära sig själv tyvärr, svårt att instruera någon i hur man gör.

Asså det är typ varje dag.. jag tar åt mig av blickar också? Om det nu går.. så jag har stora problem med det här. Har snackat med psykolog och allting.. dom säger att jag bara ska skita i allt.. men det är så jävla svårt.

ju bättre självkänsla man har desto mindre bryr man sig om vad andra tycker om en

Dold text: fast helst ska man ju ändå vara lite öppen med att man kanske inte är en 100% perfekt person och vara villig att förändra sig om man beter sig på ett mindre trevligt sätt

Var nöjd med dig själv.

du ska bara stoppa ner alla dina känslor i en burk. Tillslut så blir burken full, men då tar du en ny burk. Såhär blir du känslolös och tar ej åt dig.

Theeagle:

Jag är också asdålig på att stå upp för mig själv.. det här är ett stort problem och jag har ingen aning om vad jag ska göra :/

Det är klart att man blir ledsen om man får ta emot mycket skit. Det ska ingen behöva gå igenom. Hur gammal är du? Rör det här sig om mobbning i skolan, eller en jargong kompisar emellan?

Att stå upp för sig själv är inte lätt. Har man en gång "bestämt" sig för att vara en slags dörrmatta, är det svårt att kliva ur den rollen. Att bli herre över sig själv, eller hur vi ska uttrycka det, är svårt, men absolut inte omöjligt. Det gäller att öva, öva, öva! Ta sats när man känner en liten gnutta mod i bröstet och säga stopp, nu räcker det. Jag vet inte vad som funkar bäst för dig, för det är väldigt individuellt. En del övar på att säga emot en osynlig mobbare genom att stå och prata framför spegeln.

Andra skriver brev till sig själv, eller till och med bloggar om saken, för att sätta ord på känslorna och göra det lättare att ta nästa steg för att kunna få stopp på det.

Man tar alltid illa upp rent instinktivt, det är en automatisk försvarsmekanism. Men man bör inte ta illa upp på allvar. Om man gör det är det nog ofta ett tecken på att man bryr sig för mycket om andras åsikter. Andra kan aldrig veta alla orsaker till varför man är som man är, deras bild är aldrig fullständig. Så vad dom tycker kan aldrig vara helt personlig. Tänk så, och försök att inte ta det så personligt.

Skaffa självdistans. Med det så har man redan koll på vad som är bra/dåligt med en själv.

Det handlar om mobbning ja.. :/

Theeagle:

Asså det är typ varje dag.. jag tar åt mig av blickar också? Om det nu går.. så jag har stora problem med det här. Har snackat med psykolog och allting.. dom säger att jag bara ska skita i allt.. men det är så jävla svårt.

Har du provat att göra lite övningar i positivt tänkande? Typ, se dig i spegeln och berätta för dig själv om dina starka och positiva egenskaper. Skitsvårt i början men en ganska bra övning.

Har faktiskt inte prövat det, kommer definitivt göra det. Övningar är det bästa för mig. Finns dock inte så många tror jag.
Jag går i högstadiet och det är en djävulsk period som utsatt. Önskar jag gick i gymnasiet istället..

Theeagle:

Har faktiskt inte prövat det, kommer definitivt göra det. Övningar är det bästa för mig. Finns dock inte så många tror jag.
Jag går i högstadiet och det är en djävulsk period som utsatt. Önskar jag gick i gymnasiet istället..

Högstadiet är en hemsk period för många, du är definitivt inte ensam om att känna dig känslig, med tiden kommer du att växa i din personlighet och bli mer självsäker på ett naturligt sätt. Det kommer dock alltid att finnas människor som beter sig illa så att träna självkänslan är väl använd tid var man än befinner sig i livet.

Theeagle:

Jag går i högstadiet och det är en djävulsk period som utsatt.

Det är hemskt, men du är inte ensam om det. Inte överhuvudtaget. Skulle tippa på att 90% av alla människor känner att de någon gång varit utfrysta eller blivit retade i högstadiet.

Finns det någon lärare du kan vända dig till? Skolkurator eller vad som helst?

Går hus kuratorn, pratar med läraren, mamma och kompisar. Känns som att ingenting kan få mig på bättre tankar och må bra för en gångs skull.