Hejsan, jag är en kille på 19 år, jag har har varit mer eller mindre deprimerad i ungefär 3 år. Det började när jag började på gymnasiet.
På grundskolan va jag alltid glad o självsäker, jag var klassens "clown", killen som ofta kunde vara jobbig o högljud. Missförstå mig inte, jag var inte den otrevliga "ligist-typen", jag var glad o trevlig och kunde alltid prata med folk.
När jag började på gymnasiet så ändrades allt från en dag till nästa. För mig kändes det som ett stort steg att gå från grundskolan till gymnasiet, jag antar att det spelade in till viss del, jag skärpte mig, släppte min barnsliga sida. Jag blev blyg och osäker. Jag satte mig alltid längst bak i klassrummet och försökte gömma mig så gott jag kunde för eventuella frågor från lärarna. Jag mår väldigt dåligt, hela den biten med att inte se någon ljus framtid för mig själv osv, det flesta som de andra deprimerade personerna skrivit om.
Det som tynger mig mest av allt är att jag förlorat min sociala förmåga totalt, vardagliga konversationer klarar jag inte av, mest för att jag inte känner något intresse överhuvudtaget i vad den andra personen säger, ungefär såhär:
Bekant: Hallå! Hur är läget?
Jag: Heej, jo det är bra, själv?
Bekant: det är bra med mig också
efter det har jag i princip inget mer att säga, och om personen inte fyller på konversationen så blir det i princip bara en pinsam tystnad...
Förut var jag alltid "clownen" som fick folk runt omkring mig att skratta. Nu vet jag knappt själv vad som är roligt och detta känns så jävla tråkigt.
Har tänkt mycket på att jag måste "hitta mig själv och inte försöka vara någon annan, men helt ärligt så vet jag inte hur man gör det.(sen slutet av grundskolan har jag ofta försökt beté mig som andra för att passa in och få nya vänner)
Min fråga är, om någon känner igen sig och om någon har något tips på hur man kan ta sig ur detta? Är väldigt nyfiken på tips från personer som också varit deprimerade och som lyckats vända på det. Känns som att "Gå till en psykolog" är det vanliga svaret från personer som inte själva är deprimerade, känns svårt för mig att gå till en psykolog.
MrSlobodan:
Känns som att "Gå till en psykolog" är det vanliga svaret från personer som inte själva är deprimerade, känns svårt för mig att gå till en psykolog.
Är du tillräckligt deprimerad kan du inte övertala dig själv att ändra dig riktigt tror jag, därför är det väl bra att prata om det här med någon på riktigt. Men visst, även personer som har erfarenhet av depression brukar rekommendera att man söker hjälp eftersom det är så självförstörande och osynligt för andra.
MrSlobodan:
hitta mig själv och inte försöka vara någon annan, men helt ärligt så vet jag inte hur man gör det
Alla anpassar sig väl till andra/omgivningen mer eller mindre. Att du inte har något att säga gör väl egentligen ingenting om det inte är så att du har något du vill säga men inte kan/vågar. Det är så många människor som pratar nästan oändligt ändå så tystnad är skönt.
MrSlobodan:
När jag började på gymnasiet så ändrades allt från en dag till nästa. För mig kändes det som ett stort steg att gå från grundskolan till gymnasiet, jag antar att det spelade in till viss del, jag skärpte mig, släppte min barnsliga sida.
Det här känns ju onödigt. Tänk om du skulle kunna köra varannan dag barnslig, varannan seriös? 😀
Det enda man kan göra är att göra och kan man inte det behöver man nog hjälp för att kunna göra det. Gööörbra.
MrSlobodan:
om någon känner igen sig och om någon har något tips
Känner verkligen igen mig på det du skriver, även jag har varit klassens clown och gjort bort mig själv med flit inför personer bara för att få dem att skatta och därmed få bekräftelse. Mitt självförtroende har nog alltid varit ganska lågt, jag vågade inte ens välja gymnasiet jag ville på för att jag trodde att jag skulle vara för töntig för att passa in. I ettan mådde jag för jävligt psykiskt, allting kändes meningslöst. Det slutade lyckligtvis med att jag bytte gymnasium efter ett år och gav mig fan på att jag inte skulle styras och må dåligt av mitt dåliga självförtroende.
Jag kan utan tvekan säga att det är jävligt svårt att öka sitt självförtroende och få bra självkänsla, men jag ser ingen mening med att inte försöka. Jag har fortfarande kvar många av problemen du har nu.
Problemet med mig är egentligen ganska simpelt, jag ältar över mina problem för mycket. Gör jag någonting fel så kan jag tänka på det i flera veckor efteråt, jag fokuserar på det jag gjorde fel och glömmer det jag gjorde bra. När jag mådde lite dåligt, det kunde bara bero på att jag var hungrig, så satte jag på ledsen musik och deppade. Ett tag tyckte jag att det nästan var något prestigefullt med att vara ledsen (vilket är jävligt sjukt såhär i efterhand). Vad ska du göra istället för att älta då? jo, du ska göra något du brinner för. Spela ett instrument, måla, bygg saker i minecraft, gör vad du tycker är utvecklande och roligt. Du gör det inte för att vara bra på det utan för att du tycker om det.
Jag pratade inte heller om mina problem med någon, jag höll dem helt enkelt för mig själv. Jag tror faktisk att ingen jag känner vet hur dåligt jag egentligen mådde för ett år sedan. Prata med kompisar eller psykolog om hur du känner, det känns så jävla bra efteråt. Om du är väldigt blyg som jag var så kan du bara skriva hur du känner i ett textdokument, det är väldigt utvecklande att skriva en logg om hur man mår och varför, det fick mig att förstå varför jag hade lågt självförtroende (och nej, anledningen är inte "därför att jag är tjock och ful eller "därför att jag inte kan prata med människor").
du går ur den
jadu, säg till mig när du lyckas. Försökt i fyra-fem år nu.
High Fivea folk.
Var på en kurs förra året där de påpekade att det hjälpte jättebra mot om man var nere!
Tror man behöver experthjälp om man varit fast så länge.
Steg ett: undvik mediciner så gott det går.
Tråden raderad från Forum PLUS/Motgångar och Problem
