Hejsan, jag är en kille på 19 år, jag har har varit mer eller mindre deprimerad i ungefär 3 år. Det började när jag började på gymnasiet.
På grundskolan va jag alltid glad o självsäker, jag var klassens "clown", killen som ofta kunde vara jobbig o högljud. Missförstå mig inte, jag var inte den otrevliga "ligist-typen", jag var glad o trevlig och kunde alltid prata med folk.
När jag började på gymnasiet så ändrades allt från en dag till nästa. För mig kändes det som ett stort steg att gå från grundskolan till gymnasiet, jag antar att det spelade in till viss del, jag skärpte mig, släppte min barnsliga sida. Jag blev blyg och osäker. Jag satte mig alltid längst bak i klassrummet och försökte gömma mig så gott jag kunde för eventuella frågor från lärarna. Jag mår väldigt dåligt, hela den biten med att inte se någon ljus framtid för mig själv osv, det flesta som de andra deprimerade personerna skrivit om.
Det som tynger mig mest av allt är att jag förlorat min sociala förmåga totalt, vardagliga konversationer klarar jag inte av, mest för att jag inte känner något intresse överhuvudtaget i vad den andra personen säger, ungefär såhär:
Bekant: Hallå! Hur är läget?
Jag: Heej, jo det är bra, själv?
Bekant: det är bra med mig också
efter det har jag i princip inget mer att säga, och om personen inte fyller på konversationen så blir det i princip bara en pinsam tystnad...
Förut var jag alltid "clownen" som fick folk runt omkring mig att skratta. Nu vet jag knappt själv vad som är roligt och detta känns så jävla tråkigt.
Har tänkt mycket på att jag måste "hitta mig själv och inte försöka vara någon annan, men helt ärligt så vet jag inte hur man gör det.(sen slutet av grundskolan har jag mer eller mindre försökt beté mig som andra för att passa in och få nya vänner)
Min fråga är, om någon känner igen sig och om någon har något tips på hur man kan ta sig ur detta? Är väldigt nyfiken på tips från personer som också varit deprimerade och som lyckats vända på det. Känns som att "Gå till en psykolog" är det vanliga svaret från personer som inte själva är deprimerade, känns svårt för mig att gå till en psykolog. Någon som till exempel börjat med fysiska aktiviteter och märkt skillnad?
Vad är det värsta ifall du struntar ifall du startar en konversation med någon... du kan lika gärna prata om vad som helst precis vad du tänker på... Och det värsta som kan hända är att någon ~ tänk då 'vad fan gör de om 100 år'
Du har ett liv att leva tänk på att andra människor kan stoppa din existens genom deras existens bara för att du inte vågar vara dig själv eller släppa din rädsla, alla människor har någon sorts rädsla... jag har haft liknande och blir förbannad när jag tänker hur onödig jag är ibland.
Råder dig att våga lite i taget... tex börja prata lite mer än vad du gör i dagsläget, börja upp dig lite... och det är helt upp till dig hur mycket men bara att du öppnar dig lite så leder det till en förbättring.
Jag ska troligen börja på kung fu snart, och det känns bra då man får den 'feelgood' känslan efter stärker kanske ens självförtroende också 🙂
Tack för ditt svar och tips!
Känns så jävla svårt att öppna upp sig eller "släppa loss" det minsta lilla, har hänt att jag försöker öppna upp mig men antingen gör jag bara bort mig eller så känns det bara så konstigt och olikt mig för jag har varit tyst så länge och jag har hela tiden negativa tankar om mig själv , hur dålig person jag är och vad den andra personen tänker om mig osv...Men ja, som du säger , jag kan själv bestämma hur mycket så ska definitivt försöka, får bara sänka nivån.
proffisionell hjälp är hur man tar sig ur depressioner
Om du kommer på något super medel kan du väl skriva till mig?
Läkemedlet sertralin funkade ganska bra för mig 🙂 Prata med din läkare om det.
LYCKA TILL!
vill helst inte ta några mediciner, känns väldigt mycket som en tillfällig lösning liksom, jag vill bli personen jag brukade vara, på heltid och inte med hjälp av mediciner..
svenn:
vill helst inte ta några mediciner, känns väldigt mycket som en tillfällig lösning liksom, jag vill bli personen jag brukade vara, på heltid och inte med hjälp av mediciner..
Det förstår jag verkligen jag var väldigt negativ till dem ibörjan. Äter du ordentligt?
Nej, eller jag klarar mig ju, äter inte frukost, ibland lunch, Äter dock alltid något efter jobb. Jag vet att det också spelar stor roll, men väger några kilon för mycket så har dragit ner på maten på grund av det också.
svenn:
men väger några kilon för mycket så har dragit ner på maten på grund av det också.
de perioder jag varit deprimerad har jag också ätit för lite, då orkar man inte må bra och det blir en ond spiral. Ta hand om dig ![[love]](/img/smilies/love.gif)
elverpigen:
de perioder jag varit deprimerad har jag också ätit för lite, då orkar man inte må bra och det blir en ond spiral. Ta hand om dig
Håller helt och hållet med!!
motionera
dröm
sätt upp mål
lär känna nya människor
tankens kraft ![[smile]](/img/smilies/smile.gif)
qazedctgb:
proffisionell hjälp är hur man tar sig ur depressioner
Det behövs inte. Man kan göra det på andra sätt också.
dansanattenlång:
Det behövs inte. Man kan göra det på andra sätt också.
fast det absolut bästa sättet är att få hjälp.
kbt tillsammans med ssri är vad man ska ha!
qazedctgb:
fast det absolut bästa sättet är att få hjälp.
Det är nog olika för olika människor. En del kanske tror att en psykolog ska "fixa" dem och blir besviken när så inte sker. Andra kanske helt enkelt inte vill, inte vågar söka hjälp. Då ska man veta att det finns hopp även för dem. En psykolog är "bara" till för att få en person att "börja tänka". Det är meningen att man ska göra det mesta jobbet själv. Det är därför jag menar att en psykolog inte alltid behövs, man kan komma till insikt på egen hand också. Inte minst när det handlar om att bli mer social. Jag har själv det problemet. Det handlar mycket om att ändra sina tankar. Men visst är det bra att det finns psykologer.
dansanattenlång:
Det är nog olika för olika människor. En del kanske tror att en psykolog ska "fixa" dem och blir besviken när så inte sker.
jag pratar om vad som funkar för absolut flest människor i kontrollerade studier.
