Alla ungdomar har en svår tid i livet, hur gick DU till väga? Jag själv tvingade mig att bli social och det bara flöt på helt enkelt.
Åt psykofarmaka ett tag, led av enorma biverkningar, var i en sjukt dålig relation som gjorde mig självmordsbenägen, kände fan såhär kan jag inte må, trappade ner på medicinen och gjorde mig aktivt av med sådant som påverkade mitt mående negativt. Ett par månader senare var jag frisk och nu jobbar jag bara på att hålla mig frisk
Väldigt mycket stresshantering och energiprioritering jag inte skrivit om. Var sjuk i fem år
Tiden "läkte" det mesta. Sen ändrade jag på tankemönster och mitt sätt att vara mot folk. Lärde mig att allting i livet inte är som jag trodde att det var och accepterade det.
Det gick bara över, om mina vänner frågar säger jag bara att det var en grop som jag nu tagit mig upp ur
Det gick lite i vågor för mig. Högstadiet var ett helvete. Jag bytte skola vilket hjälpte en del, men jag mådde skitkasst egentligen.
I gymnasiet hade jag kommit ifrån fjortis- och grupptrycksperioden, men då fick jag social fobi och blev jättedeprimerad istället. Fick hjälp av min kurator att ta kontakt med BUP och de hjälpte mig ur det värsta.
Nu har det börjat komma tillbaka med fobin och sådär. Har i nuläget tre diagnoser och flera under utredning. Känns som jag har alla psykiska åkommor som finns, men jag känner ju att jag lever iallafall om man säger så.
Isolerade mig.
Bidrog dock till en ny period som jag inte har kommit ur än.
samma som skribenten ovan.
Vet ej om jag haft min Svåra Tid eller om jag fortfarande är i den (eller har den framför mig för den delen). (Åter-)Upprätta goda vanor, samtalsterapi, hålla ärlig och nära kontakt med vänner och ev. familj samt fokusera på produktiva saker som hjälper mig dit jag vill vara har hjälpt mig tidigare iallafall. Det handlar om processer, och ju mer jag övade på jobbiga men rationellt bra saker desto enklare blev det och helt plötsligt mådde jag bra och det mesta flöt bara av sig själv. Nu när jag mår dåligt igen vet jag ändå att jag kan må bra.
ha nog inte tagit mig ur än kanske aldrig gör, framtiden får utvisa.
Ibland kan livet kännas så mycket bättre. När det är lugnt i skolan, då man får höra att man är älskad, eller har något att se fram emot. Kanske också då jag tvingar mig själv lite till att vara social och blir besvarad på ett socialt sätt tillbaka vilket kan göra ens dag. Men ibland undrar jag om jag omedvetet förtränger alla problem, för de kommer alltid tillbaka.
Ja jag är i den roliga svackan just nu så har ingen aning om det slutar med psykolog och mediciner eller en starkare mer livserfaren person som klarar detta själv. Bryr mig faktiskt inte heller just nu.
