Jag klarar av redovisningar och hälsar oftast på mina grannar, även om jag kan få konstiga idéer om att gömma mig från dem snarare än att hälsa. Har problem med att komma på samtalsämnen och pga. nervositet så tappar jag ofta bort mig när jag berättar om någonting och tappar ord samt stammar... Är sällan på fester, både för att jag och mina vänner inte har speciellt intresse för det och för att jag sällan blir bjuden till några

Min yttrar sig inte alls för jag äter droger

är inte så bra

Jag tror att man får social fobi om man håller på att undvika en massa saker, så man borde göra tvärtom, det hade nog jag ha gjort...

känner mig ständigt iakttagen, rodnar ibland när jag pratar med folk, får hjärtklappning när jag t.ex ska fråga efter något i en affär (inte extremt), har sjukt svårt för kallprat, mindre problem med redovisningar men jag tänker ändå på hur jag uppfattas av andra, kan åka kollektivt och plugga, men återigen här känns det som att alla dömer mig.

fling:

känner mig ständigt iakttagen

jag är en av dom som stirrar på dig

jag rodnar jättelätt. syns nog inte så tydligt att jag är nervös annars men rodnar jag blir det så öppenbart. någon annan som har problem med det och vet vad man kan göra åt saken?

XMinGrönaLampaÄrDödX:

Min sociala fobi yttrade sig i ångest inför alla nya situationer, behövde tid för förberedelse och få veta hur det skulle se ut, vilka jag skulle träffa och vad som skulle hända. Öppnade inte dörren när någon plingade på, svarade inte i telefon om jag inte visste vem det var och ringde inte viktiga samtal.
Undvek oftast att träffa andra utöver de få jag kände mig trygg med. När jag väl träffade andra kände jag mig mycket osäker, nervös och dum. Efteråt ältade jag alltid saker jag gjort fel, kunde älta saker som hände för ett år sedan

Hade nog lite social fobi ett tag, men den yttrade sig inte med människor förutom att jag var noga med att inte visa hur jag mådde för att inte bli sedd som "konstig" som hade så mycket ångest. Så jag undvek en massa sociala situationer av den anledningen. Gör nog fortfarande.
Det jag mest sysslade med var mina säkerhetsbeteenden, har kvar flera stycken också utan att tänka på dem. Men tex trygghetsgrejer som att gå samma väg hem från affären tex, det kunde avgöra hela mitt mående vilken väg jag tog. Så jävla dumt. Min kbttant tyckte att det var som social fobi. Men jag insåg inte riktigt det eftersom jag aldrig undvikit människor av någon annan anledning än att de inte ska se när jag mår dåligt. Har jag inte ångest så vill jag umgås med tusentals människor och hoppa runt och babbla. Vill bara inte att folk ska tycka synd om mig eller vara oförstående vid ångest. Fast att folk trivialiserar det gillar jag inte riktigt heller, även om det känns bra att göra det för mig själv. Som person som sa att ja du har ju ingen psykisk sjukdom utan "bara" ångest i olika grader, vilket ju är handikappande för dig men du har i alla fall inte schizofreni som x har och det är ju en allvarlig sjukdom och dessa ses ju som konstigare än ångestmänniskor blabla. Jaha men det får ju inte mig att må bättre??????????

Kan ha svårt för att prata i telefon och komma på samtalsämnen i nya grupper osv. Tror dock inte att det berör mig särskillt mycket. Att tala inför en större grupp är inte överdrivet svårt tycker jag, men inte nåt jag gärna utsätter mig för.