Nu ska jag berätta om ett problem jag har haft ett tag, som jag är så trött på. Det är väl på sätt och vis ett helt normalt tonårsproblem men ändå.. Jag känner inte så mycket, och det rör mig inte så mycket heller. Jag har ett rätt bra liv, många möjligheter, en frisk familj som.. som jag inte vill ha som familj helt enkelt. Jag hade vänner men jag bröt kontakten med dom för jag kom på att vi var väldigt olika personer, men jag har chansen att laga relationen med min familj och skaffa nya kompisar, men jag bryr mig bara inte. Och det skulle funka att vara såhär men nu har jag problem med skolan också... Jag har så många problem på alla nivåer som jag ställt till med, fast jag är smart, jag vet vad som är rätt och fel, grejen är att jag vet och förstår allt alla säger, men en av mina egenskaper är att skjuta upp och undvika problem, och mitt i all skit så har jag ingen där för mig. Ingen viktig person i mitt liv, som kan vägleda mig, lyssna eller hjälpa. Jag har hela mitt liv varit ensam, gått igenom allt ensam hittills, och det funkar bara inte. Men men, det problem jag prioriterar just just nu är skolan, samhällskunskap. Eller uppsatser, prov, skrivande i allmänhet, jag kan inte formulera mig. Jag kan stava och skriva, jag är rätt bra på att skriva men när det kommer till att sammanfatta saker, särskilt under tidspress så funkar det inte! Det har varit så länge, och jag misslyckas så grovt i skolan pga av det, vilket lätt till ilska som jag tar ut över andra, hat som jag tar ut på mig själv verbalt.. Det här blev skitlångt men har någon något tips? Varför kan jag inte formulera mig?