Så jag tänkte skriva en bokreception (vilket är som en recention men mer utav egna tankar och reflektioner kring läsningen. Och undrar vad ni tycker om den för jag måste få VG på den, den ska lämmnas in till min so lärare och svenska. Tack för er tid 🙂 Inga dryga kommenterar tack vill bara ha andras tankar och reflektioner

---------------------------
I förintelsens skugga

När natzi armen invaderade Poland 1939 var Irene Gut en sjutton årig student. Hon var nyfiken, ung, och söt. Hon var en trogen katolisk flicka som levde med sina älskade föräldrar och sina tre systrar. Hennes liv var långt ifrån skräcken av krig som man kunde föreställa sig. Ännu trots hennes ungdom var hon så övernaturligt lojal mot sitt vackra poland och hon har bundit sin själ till att hjälpa andra människor. Så utan tvekan gick hon med som volunteer för att kriga mot tyskland. När den polska armen gav upp gick Irene med soldaterna som kom ifrån (The Lithuanian Forest) som nu är en del av Ryssland. Dom gick på uppdrag för att hitta förbrukningsmaterial. På ett av uppdragen blev hon våldtagen, slagen, och kvarlämnad för döden av ryska soldater.

Men Irene överlever. Hon får ett jobb på ett ryskt sjukhus och skydd i Kiev och då får hon chansen till att åka tillbaka till det tyskt ockuperade poland för att återförenas med sina familjemedlemmar. Den här perioden blir inte särskilt långvarad. Hon måste jobba för Major Eduard Rügemer av den ryska armen han är ansvarig för en ammunitions firma. Irene serverar måltider till nazistiska soldater och hjälper de ryska soldaterna med tvätten. Hon börjar göra drag för att hjälpa de hjälplösa judarna som bor i ghettot på andra sidan muren, och som tur var kunde hon göra det pga hennes position och relation till chefen. Irene blir möt med nya utmanningar så fort hon avklarat pågående. Ännu en nerbrytning, men mer elak. varje gång, istället för att gå sönder, blir hon modigare och mer säker för att kriga mot tyskland, för hennes vänner, för hennes land och för vad som är rätt. Sen att hon vågade gömma judar i en officers hus var väldigt fascinerande för han kunde ha dödat henne om han fick reda på det.

Boken var rätt lättläst, liksom skriven på ett bra sätt med mycket inlevelse det står i slutet att Jennifer Armstrong har fyllt ut historien som Irene Gut Opdyke har berättat. Det var en väldigt svår tid för polen men hon gjorde det bästa utav den. Istället för att vara självisk hjälpte hon andra dom som skulle ha råkat illa ut om hon ingen hade gjort något. Hon var trots allt väldigt ung bara 17 år när kriget bröt ut och det står så här i boken;

‘’Jag var tjugoett år gammal, och jag hade till och från skämpat mot tyskarna i fyra års tid. Det var fyra år som jag egentligen skulle ha gått i skolan, eller blivit kär och bildat familj eller varit ute i arbetslivet, eller genomlevat någon av århundradets andra möjligheter.’’

Idag bor Irene Gut Opdyke i Kalifornien. Hon har ett barn med sin man och ett barnbarn. Hon åker också runt i kalifornien åker gör både stora och små föreläsningar om det hon varit med om. Sen har hon också fått ett flertal priser för sin stora insats. Som budskapet i de flesta filmer vi sett på SO:n lyder så många har dött bara för att en konstnär misslyckades.