Det här är min första novell som jag lägger upp på internet så skriv gärna vad ni tycker.

Tro det eller ej men jag började faktiskt skriva den här när jag väntade på bussen.

Hon satt där på en bänk och väntade på bussen. Det var ganska kalt och fuktigt i luften, det märkes att det började bli höst. En bil susade förbi och hon tog upp sin mobil för att kolla vad klockan var. Det började skymma ute. För några veckor sedan hade hon varit på väg hem från stranden vid den här tiden men allt går så fort i livet. Hon tänker på hur sommaren har varit och en tår rullar sakta ned för hennes kind. Hon torkar bort den, men det är meningslöst för det kommer bara fler och fler. Hon hade träffat en pojke i somras. De hade haft kul tillsammans och den sista kvällen hade han gett henne hennes första kyss. Det hände när de satt på stranden och tittade, när solen sakta försvann ner bakom horisonten bort från den vackra rosa himlen, en svag sensommar bris hade glidit fram över vattnet, allt hade varit perfekt. Hon saknade honom så att det gjorde ont. Hon ville vrida tillbaka klockan, för allt hade blivit så fel. När de skulle cykla hem från stranden den kvällen hade de båda varit lyckliga och det hade pratat och skrattat tillsammans på grusvägen. Men när de kom ut på vägen gick allt så fort lastbilen hade inte en chans att stanna. Hon mindes hur hon skrek på honom och hur hon hade försökt få honom att inse vad som var på väg att hända. Hon hörde fortfarande lastbilens bromsar tjuta i öronen men då var det redan försent. Hon hade gråtit sig till sömns varenda kväll sen dess men nu när hon satt där på bänken i skymningen kom hon på sig själv med att le. För första gången sen den kvällen log hon. Ja hon log när hon tänkte på allt roligt de hunnit göra tillsammans, hon och den första pojken hon älskat. Hon torkade bort tårarna ur ansiktet. Långt där borta såg hon bussen. Hon tog ett djupt andetag och reste sig upp.