Hon står vid spår 1 och kollar när folk strömmar ut ur tåget. Letar efter hans ansikte i mängden av alla människor som konstigt nog alltid har bråttom, några hon känner igen hejar, hon kollar dit säger hej men vänder snabbt tillbaka blicken igen. Nu är det i stort sett tomt, bara någon enstaka människa letar sig ut. Ändå står hon kvar och kollar, det är som att hon inte kan inse att han inte kommer, han var inte med på tåget som han lovade. När det några minuter senare åker iväg igen står hon fortfarande kvar, kollar mot samma punkt som hon gjort de senaste minuterna. Börjar vagt inse att han inte kommer komma, kollar sig runt omkring, kanske har hon missat honom? Men det är ingen där, perrongen är tom sånär som på en man som står med sin hund. Han ser också ut att vänta på någon. Kanske kommer inte den personen heller, den som han väntar på. Då hon upptäcker att mannen kollar åt hennes håll vänder hon snabbt bort blicken och börjar gå, bort från stationen, bort från stället som hon nu kommer förknippa med svek.

När hon senare pratar med honom kommer han bara med massa dåliga ursäkter. Hon lägger på luren, utan att ens säga hejdå. Hon orkar inte höra mer av hans lögner. Lägger sig istället på sängen och stirrar rakt ut i luften, tänker lite och kanske gråter hon också en skvätt. Undrar över hur allt har kunnat bli som det blev. Det var väl inte såhär första kärleken skulle vara? Skulle inte det vara som om man svävade på rosa moln hela tiden? Nej, det här är väl baksidan med det hela, den sidan som inte brukar visas. Det sista hon hinner tänka är att allt måste ordna sig, att det kommer bli som förut. Sen faller hon in i en drömlös sömn.

På morgonen när hon vaknar och kollar på mobilen har hon 6 missade samtal och 11 sms. Alla är från honom. Hon öppnar första sms:et där han skriver att han skriver att han kommer senare idag med det tåget han skulle kommit med igår. Kryssar ner det sms:et och öppnar nästa där det sår att allt han vill ha är förlåtelse och att har han inte henne är det inte värt att leva.
Hon öppnar inte nästa sms, hon klickar istället på knappen radera. Får upp ett meddelande ”vill du verkligen radera alla sms?”. Tänker till en sista gång och kolla på skärmen. Bokstäverna på skärmen verkligen lyser, det är nästan så det svider till i hjärtat när hon klickar på ja knappen.
Men just då vet hon vad hon ska göra, äntligen har hon kommit fram till ett beslut.

Senare den dagen då hon står där nere på perrongen igen och ser hans tåg komma in känns gårdagen så långt bort. Hon känner sig som en annan människa nu, en ny som vågar stå för vad hon tycker och känner. När hon ser han komma ut ur tåget och gå mot henne känner hon att det hugger till precis över hjärtat. Nog har hon känslor kvar för han allt men det funkar inte längre att alltid göra allt på hans villkor. Hon ser hans stora leende när han närmar sig och inser att det här kommer bli svårare att göra än vad hon hade tänkt sig. Men hon måste göra det, de vet hon.
Så precis när han kommer fram och ska lägga armarna om henne harklar hon sig, flyttar ett steg tillbaka och förklarar som det är. Säger dem där orden som hon så länge ar varit rädd för att säga.
Sedan vänder hon sig om och går hemåt igen, utan att kolla tillbaka.

-

Det är en av min första noveller. Dock är den till skolarbete, men det skulle vara jättebra om det är någon som skulle kunna komma med någon synpunkt om vad som är bra/dåligt, vad jag borde ändra eller vad ni bara tycker i största allmänhet. Tack!