Oftast baserar dem sig på att jag flyttar, eller på annat vis har en anledning att röra runt med mina ägodelar. Det brukar oftast vara en låda, skåp i möbel eller liknande som jag är väldigt rädd för att andra skall hitta/kolla i.
I den lådan har jag samlat troféer av människor jag mördat, typ ett ansikte i burk formaldehyd och liknande vansinnigheter.
Jag vet att det är drömmar, men ångesten över vad jag gjort i drömmen och den paniska rädslan att bli påkommen med det är så fruktansvärt intensiv och verklig och känns så ruskigt välbekant, som om jag upplevt de känslorna över precis det förut. Ibland när jag vaknat efteråt har jag på allvar funderat på om jag lever ett dubbelliv jag inte har några minnen av och vänt upp och ner på varenda pinal jag äger för att se ifall jag faktiskt gömmer något sådant. Som tur är har jag aldrig funnit något men det skrämmer mig verkligen.
Så om det inte är relaterat till några bokstavliga händelser så undrar jag vad det är som skapar den där otroliga oron och ångesten. Jag är lite orolig över att flytta och så, men jag döljer ingenting från andras ögon att vara rädd för, har ni några andra tolkningar?
Att drömma om sådant kan symbolisera att du "mördat" en del av dig själv.
Hjärtlös:
Att drömma om sådant kan symbolisera att du "mördat" en del av dig själv.
Det stämmer utan tvekan att jag mördat delar av mig själv, intressant tanke, tack
Har liknande drömmar. Tror att det har att göra med att jag inte utåt visar min egentliga personlighet.
Lite som de Hjärtlös är inne på.
Tror att jag är väldigt orolig över att jag är på väg åt helvete utan att kunna bromsa med
Brukar du äta mycket innan du går och lägger dig?
Nej
Äter du över huvud taget innan du ska sova? Och då snackar jag max en timme innan
Knegaren:
Äter du över huvud taget innan du ska sova? Och då snackar jag max en timme innan
Brukar undvika det pga det sägs att man inte ska göra det
Brukar undvika det pga det sägs att man inte ska göra det
Går du och tänker i såna här banor rent allmänt då?
Knegaren:
Går du och tänker i såna här banor rent allmänt då?
Tänker ofta på mitt kassa liv och hopplösa situation ja
Tänker ofta på mitt kassa liv och hopplösa situation ja
Då äre uppenbarligen det som hämmar dig och med tiden gett dig dessa mardrömmar.Vad är din situation från början? Låt höra din livshistoria
Knegaren: Låt höra din livshistoria
Seriöst? Ok.
Det tidigaste minne jag har är att min mor sitter på mitt rum och gömmer sig och gråter för att min far har slagit henne.
Min
barndom var horribel pga värdelösa föräldrar, min far hatade mig och
jag tror aldrig att han någonsin ens sade en hel mening till mig,
förutom när han skällde ut mig för saker.
Han kunde skifta humör på
en sekund och slog mig ibland när han blev arg men oftast stängde han in
mig på mitt rum, eller ja han behövde inte faktiskt stänga in mig, jag
var för rädd för honom för att gå ut ändå.
Det hände ofta att jag
fick spendera hela dagar på rummet när han tröttnat på att jag fanns,
ibland flera dagar i streck, fick inte ens komma ut och äta, min mor
fick smyga in mat till mig när han sov.
Jag har även fragmentariska
minnen och mardrömmar som pekar på att han gjorde ännu hemskare saker
mot mig vid åtminstone ett tillfälle, men jag är för osäker på det för
att kunna prata om det.
Då och då blev jag och min syster
befriade från vår taskiga hemsituation när vi blev skickade att bo hos
mina morföräldrar, de var de snällaste människor som tänkas kan och har
aldrig någonsin behandlat mig med något annat än vänlighet. Tiden jag
spenderade hos dem är de enda glada minnena jag har från min uppväxt.
Så
småningom blev jag gammal nog för skola och jag älskade det, att få
vara iväg hemifrån och så vidare. Jag ville alltid lära mig saker och
spendera tid med mina vänner, under lågstadiet grät jag var gång skolan
slutade och sommarlovet började.
Men även om skolan var bra och så så
fanns det självklart folk som gillade att hacka på mig, jag var lite
fet och exceptionellt konstig, vad som i en vuxen människa skulle kallas
excentrisk. Jag brydde mig egentligen inte så mycket om mobbarna i
skolan för jag var mycket större och starkare än dem och om jag velat
hade jag kunnat ge dem stryk tills de slutade, antar att jag gillade
uppmärksamheten de gav mig lite, på något konstigt vis.
Med tiden
började även min mor tröttna på att jag var lite udda och så och hon
tog gärna ut sin frustration mot min far på mig. Från runt 10 års ålder
fick jag ta hand om alla sysslor i hemmet, städa, tvätta, diska, klippa
gräs osv. och när jag blev äldre fick jag även laga all mat.
Problemet
med det var att min mor aldrig blev nöjd med något jag gjorde, jag blev
utskälld varje dag för precis allt och fick konstant höra att jag var
värdelös och inte dög till någonting.
Jag minns ett tillfälle när jag
var 13-14 då en matta låg snett och min mor blev galet förbannad på
mig. Efter en utskällning böjde jag mig ner för att rätta till den och
hon tog tag i mitt långa hår i nacken och slog mitt huvud i golvet ett
antal gånger, jag slet mig vimmelkantig loss och försökte komma
därifrån, medan min mor skrek smädelser.
Jag skrek något ilsket
tillbaks och hon kom springande, vevandes med knutna nävar och den
gången slog jag tillbaks, hon fick en käftsmäll och tog en konstdykning
ner på golvet som om det skulle varit mycket värre än det var.
Det
var enda gången jag gjorde motstånd, för direkt efter såg hon till att
gråta ut hos varenda människa vi kände och påstå att jag misshandlade
henne, så de började hysa en viss aversion mot mig.
Högstadiet
var en fantastisk tid för mig och jag lärde känna många nya vänner och
hade det allmänt kul i skolan och under den fritid jag lyckades spendera
med dem.
Men jag började kring 13-14 års ålder drabbas av känslor av
overklighet, först under vissa extraordinära tillfällen och sen allt
oftare, innan jag nått 18 års ålder hade det blivit permanent och jag
glider ständigt allt längre bort från resten av världen separerade mig
från mig själv för att skydda mig från allt helvetiskt jag upplevde.
När
jag började gymnasiet började saker gå riktigt åt helvete igen. Min
fars bristande psyke blev för mycket och helt plötsligt drog han och
skiljde sig från min mor, det var då det började bli riktigt jobbigt.
Min
mor blev besatt av att försöka få tillbaks min far av okända
anledningar och förklarade för mig att allt var mitt fel, om det inte
hade varit för mig och att jag var så jävla konstig så hade han varit kvar, "Hur känns det att förstöra våra liv sådär?" frågade hon mig.
När
jag pratat med henne i efterhand så påstår hon att hon knappt minns
något alls av den här tiden och inte kan beskyllas för något eller "Du
var en ostyrig tonåring och jag försökte bara uppfostra dig".
I
vilket fall, hon flippade ur helt och jag minns några tillfällen då hon
låst in sig på badrummet och gormade att hon skulle ta livet av sig, jag
fick dyrka upp dörren mer än en gång och ta rakbladen ifrån henne.
Efter
ett år eller så hittade min mor en ny karl och min far fick på något
vis reda på det och flippade ur ännu mer, nu skulle han ha min mor
tillbaks, då började en helvetisk cirkus av idiotiskt beteende från hans
sida. Exempelvis så stal han vår hund vid ett tillfälle, en annan gång
bröt sig in i huset viftades med en häcksax och skrek att han skulle
mörda oss, det var en av många gånger vi fick ringa polisen på honom.
Till slut blev han intagen på någon psykiatrisk slutenvård ett tag och det blev lugnt en stund från hans sida.
Sista
gången jag såg honom var en sommar för 10 år sen då jag var ensam hemma
och han vandrade in utan att jag han stoppa honom, han sade inte ett
ord; promenerade bara in, stal en häftapparat och gick.
Min syster,
som ännu inte helt gett upp på honom av någon anledning hälsade på honom
några år senare, då hade han i princip helt tappat förståndet. Hon har
berättat att han var nu en hängiven medlem av pingstkyrkan och babblade
mycket nonsens om att jesus ville att vi skulle bli en familj igen.
Tydligen kom polisen på besök ibland för att kolla upp honom och det
hände under min systers besök. Min far skall då ha flippat ut helt och
skrikit vilt att de (poliserna) var utomjordiska spioner som kommit för
att mörda honom osv. Det är det sista jag hört om hans öde.
Hemma
fortsatte min mor att ta ut all ilska och besvikelse hon hade på mig,
vid ett tillfälle hade hon ett allvarligt samtal med mig och förklarade
att "Det skulle vara så mycket bättre om inte du fanns, om det bara var
jag och [min syster]", hon uppmanade mig då och vid några fler
tillfällen att jag skulle ta livet av mig pga att jag var värdelös och
ingen ville veta av mig.
När jag slutade lyssna på hennes hat mot mig
så breddade hon sin taktik lite, och började förklara att den och den
av mina vänner, familj och bekanta hatade mig, ex. "Jag pratade med
[person] idag och du skulle bara veta vad de säger om dig när inte du är
med!" Sen förklarade hon att de tyckte jag var en idiot eller helt
värdelös eller borde spärras för att jag var sjuk i huvudet och andra
saker hon skulle ha sagt om mig men nu applicerade på andra.
Jag
visste ju att hon bara hittade på, men att konstant få höra att hela
världen avskydde mig och önskade mig död tärde på mig, så att jag
började dra mig undan från andra människor.
Min mor sade alltid
att "när du fyller 18 kastar jag ut dig", hon gjorde inte det, möjligen
pga att hon var skyldig att försörja mig enligt lag, men så fort jag var
färdig med gymnasiet flyttade jag ändå.
Det var fantastiskt till en
början, jag hade lugn och ro och var fri att göra vad jag ville, jag
hade börjat studera på högskola och älskade det. Men friden gav mig tid
att börja tänka och bearbeta min uppväxt, det fick mig att börja tänka
mycket på alla ord som sagts mot mig och allt jag upplevt och jag kände
mig verkligen mindre värd, jag har utvecklat en otrolig perfektionism
gällande mig och allt jag gör eftersom ingenting jag gjorde någonsin var
bra enligt mina föräldrar, hade aldrig fått höra några uppmuntrade ord
alls osv.
Det ledde till att jag blev svårt deprimerad och
verkligen kände mig som värdelös skit, jag lärde inte känna någon person
alls i den nya stad jag bodde i och jag spenderade all tid i min
lägenhet, min rädsla för att inte vara perfekt och att andra människor
skulle tycka illa om mig fick mig att sluta gå till skolan, först
struntade jag i föreläsningarna och pluggade allt hemma, sen slutade jag
gå till tentor och fick sluta då jag inte läst in tillräckligt många
poäng.
Jag spenderade min tid med att sitta på um och experimentera
med rekreationella droger, LSD hjälpte mig faktiskt att bearbeta saker
och jag mådde en tid väldigt bra, var glad och började vara lite social.
Men
då jag inte fick studera mer var jag tvungen att söka mig till soc. Där
blev jag tvingad att gå i någon arbetsmarknadsmässig åtgärd som gick ut
på att jag och några andra ungdomar gick till ett ställe, kollade efter
nya jobb på platsbanken i fem minuter och spenderade resterade av de
fyra timmarna vi var tvungna att vara där med att sitta i en soffa, om
vi inte kom dit eller var sjuka en dag drog de av en hundring av
socialbidraget per dag av frånvaro.
Min psykiska hälsa började
dala igen, för det kändes som om vi blev behandlade som just värdelöst
skräp som inte klarar av någonting, och jag började hata mig själv. jag
flyttade då tillbaks till mina hemtrakter igen, där det var lugnare och
soc inte riktigt brydde sig om vad man gjorde.
Jag försökte här i
total lugn och frid reparera min psykiska hälsa och sökte mig till slut
till psykiatrin, som till dags dato inte lett någonstans alls.
En
natt ringde min mor mig från nån form av kvinnohem, hennes nya
pojkvän/sambo hade visat sig vara total psykopat och under kvällen hade
han försökt mörda henne, hon hade lyckats ringa polisen och blivit
räddad i sista stund.
Det startade en helvetisk tid då hon tvingade
sig på att jag i princip skulle ta hand om henne för att hon mådde så
dåligt, jag fick lägga allt mitt arbete på mig själv åt sidan för en
människa som behandlat mig så illa innan (även om hon under de år som
gått sen jag flyttade hemifrån blivit mycket trevligare mot mig).
Eftersom
folk runt omkring mig inte kan ge fan i att hålla sig från onödigt
drama så dog hennes före detta sambos nioåriga son plötsligt och hon
flyttade hem till honom igen för att "det är så hemskt och han mår så
dåligt" trots att jag protesterade vilt. Det har möjligen inte så mycket
med mitt livs historia att göra men ja, hon såg till att han fick
lägsta möjliga straff för mordförsöket (samhällstjänst), precis som han
ville och han dumpade henne direkt efter rättegången.
Åren efter
det var rätt händelselösa, jag blev sjukpensionär och spenderade mycket
tid i psykiatrisk rehabilitering, men fick mest höra att de inte kunde
hjälpa mig och att det är som det är att du mår dåligt si eller så, det
finns inget vi kan göra.
Sen, i december 2011 hände värsta möjliga sak, min morfar gick plötsligt ur tiden och det är något jag än inte hämtat mig från.
Min
morfar är den enda person jag kunnat se upp till, som alltid var snäll
och uppmuntrande och velat hjälpa mig, han var en fantastisk person och
jag gråter nästan dagligen av saknad.
Tre månader senare gick min
farfar bort, vi hade inte mycket kontakt och jag kände honom inte väl
men det spädde på känslan av att allting förfaller. Mina minnen över
förra året är inte helt bra och jag befann mig mest i sorg och chock.
Inte
mycket mer har hänt sen dess, jag gav upp på psyk när de slutade bry
sig till den grad att mina samtalsterapeutiska besök blev 5 minuter
korta och bestod av "Hej, hur är det idag? jaha, ska vi boka en tid till
nästa månad? Hej då".
Försökte börja studera i höst, det gick inte.
Allting känns hopplöst för tillfället.
Varsågod!
Lífþrasir: Varsågod!
Läste allt. Fyfan säger jag bara. Ett taskigt livsöde man inte ens önskar sin värsta ovän.
Lífþrasir: formaldehyd
Det där ska jag aldrig googla igen. För övrigt så läste jag din hela historia du skrev ner och instämmer med vehnk taskig barndom. Hoppas allt blir bättre snart.
