*Livshistoria på väg ut i skrift, peas!*

Shit. Identitetskriser, existerar det?
Jag är i åldern, eller äsch, ett moment om vem man är, om den man vill vara och allt som hör där till.
Som var och annan kotte någon kan ha känt?.. ting som, Klädstil, fritidssysslor, sin sexuella läggning..

Idag är jag en ganska tråkig filur. Jag har svårt för nya, sociala miljöer, vilket gör att man inte får så mycket sagt,
som första ring i gymnasiet har man gått runt halvskumt, hängt med i svängarna som en jävla parasit!!!
Vilket jag avskyr mig själv för. Men som var annan usel vana, hur tar man sig ur det?
Det enda place jag kan tala, uttrycka mig som allra mest är på scen, behind en mikrofon och en sång.
På redovisningar i plugget. Nå, hur kan man våga öppna käften med ett lugn inför en skola, en publik?
och kuta ryggen, angripas av panik när man annars går i korridoren, bygger upp en illa mask som:
'I'll go my own way, do not care, jag mår bra!'  - vilket får de att låta mig vara, när jag egentligen bara själv vill gå fram spontant, uttrycka ett 'TJA!' och låta det gå vidare från där?

Vet seriöst inte om det är mod, eller om man helt enkelt bara är helt pantad i huvudet!?!
Och som ett extrasmäck på köpet är man förvirrad, sen dag ett på gymnasiet, tog HON my breath away.
Jag sjöng dagen innan skolavslutningen (ett HELT läsår senare..) 'Your song' tillängad henne, då hon tog sin student. Och nej, där innan hade vi inte delat ett ord. Och nu härefter, vet jag inte var jag vill gå. Vart jag står.

Jag skriver med en kille, samtidigt som det känns vrickat och påklistrat. 'Må skriva, för att släppa tanken på hon!'
Jag går i klänning, i ett illa tänk om att 'Det är flickigt, ingen chans att jag kan vara intresserad av tjejer, och hon aldrig i dig pundhead!' - något som känns förfärligt, då klänning, smink och allt därtill INTE är jag. Det är inte det.
Huvtröja, snaggat hår och Jeans, DET är jag! Eller? Det är simpelt. Tråkigt. Inte alls någonting special.
Inköpte mig skjorta, klädde mig bra, kände mig stark, och som fördomen, jag kunde klädd i skjorta känna mig nätt stolt över att jag kan vara attraherad av tjejer. Pride på lördag, på det. (inom en parantes sådär)

Samtidigt som det biter sönder mig, sen skolavslutningen, när flickan gav mig kram, tackade för sången och for sin väg, så har masken lagts upp åter att: 'I'll go my own way, do not care, jag mår bra!' - någe som sakta men säkert bits samman om jag skulle förstå, inse att jag diggar tjejer, diggar HENNE. Då jag, knappast lär stöta på henne igen.. - och en sådan vändning? Hur vet man?

Att börja årskurs två klädd i skjorta, en nätt dagdröm över att jag gått på festen som vill anordnas under augusti där jag öppnar käften, delar en coke, förvånar sällskapet positivt, möter flickan åter, vi talas vid, och när skolan drar igång är jag en annan, eller ja.. klädstilen check, social ökning check och utanför garderoben check.
Är det ens möjligt? Inte så att man vill bara som en dynamit vända på steken, utan en bit i sänder?
Men hur kan jag göra det? Är det rätt i att gå på festen? Något tips på något hörn av det som talats om?
Finns det någon alls därute som känt något liknande?

Har du läst hit ner, är du värd en applåd.
Att skriva av sig är lätt, att tala dess för mindre. Lite komiskt egentligen. Men det är så det är.
Och var du nyfiken på froggygog, så känner du mig bättre. Eller gör du det? för vem fan är man...
Man eller mus, liksom. Fjuck feelings. Alltid. As a turtle.
'I'LL GO MY OWN WAY, DO NOT CARE, JAG MÅR BRA!'
'I'LL GO MY OWN WAY, DO NOT CARE, JAG MÅR BRA!'
'I'LL GO MY OWN WAY, DO NOT CARE, JAG MÅR BRA!'

Godnatt/Godmorgon/Godförmiddag/Godeftermiddag/God Umare.