Hej
Nu är dethär säkert heeelt fel forum å skriva på men måste få ur mig detta å vet helt ärligt inte hur jag ska göra. Jag tror att när jag var runt 6-9 år så blev jag sexuellt berörd av min äldre bror (7år äldre) och då var jag så liten så jag förstod inte att det var fel även om det då inte kändes rätt och jag ville såklart inte. Nu till saken, jag vet inte om det hänt... Jag minns minnen, men under alla dessa år har jag tänkt att det var en dröm. Kan det vara en dröm tror ni? Att jag inbillat mig? Är 18 år nu och det var inte förnst jag för nån vecka sedan jag sagt dethär till någon, sa det till min psykolog och då började jag stooorgråta och visste inte hur mycket känslor det innehöll. Men kan det fortfarande vara så att jag inbilliat mig det så starkt att jag tror att det hänt? För har så svaga ”minnen”.
Hjärnan trycker undermedvetet bort vissa saker därför du har så svaga minnen tycker du ska fråga din bror va han gjorde
Det kan vara en dröm, men förmodligen är det inte en dröm
Vad säger din psykolog? Kan du tala om med dina föräldrar om detta?
Kan vara så att du förträngt detta och därför upplever det mer som en dröm.
Loco99:
Hjärnan trycker undermedvetet bort vissa saker därför du har så svaga minnen tycker du ska fråga din bror va han gjorde
Lite så jag tänkt att de kan vara och samtidigt är jag så rädd att säga detta till honom då jag för det första inte vill komma med påhopp om det nu av nån orsak inte hänt och för det andra så är jag lite rädd för han som person.
shuna:
Vad säger din psykolog? Kan du tala om med dina föräldrar om detta?Kan vara så att du förträngt detta och därför upplever det mer som en dröm.
Min psykolog säger att det låter verkligt så som jag beskriver, men jag har absolut ingen aning om hur gammal jag var när det hände å det gör mig så osäker. Och tyvärr är en stor del av varför jag går till psykolog på grund av mina föräldrar, så dom kan jag inte prata med då vår relation är helt förstörd av annat som hänt. 🙁
Du skriver att du e ”lite rädd för han som person” vilket jag tycker säger en hel del om honom... Tror inte du hade börjat gråta om det inte vore för att det faktiskt har hänt. Alla drömmer mardrömmar speciellt när man e liten men sen glöms dem bort. Men när man börjar gråta flera år senare är det ingen dröm d handlar om. Du har nog helt enkelt förträngt det och du borde verkligen ta upp det o reda ut det med din bror.
Lisisis:
Min psykolog säger att det låter verkligt så som jag beskriver, men jag har absolut ingen aning om hur gammal jag var när det hände å det gör mig så osäker. Och tyvärr är en stor del av varför jag går till psykolog på grund av mina föräldrar, så dom kan jag inte prata med då vår relation är helt förstörd av annat som hänt. 🙁
Du kanske behöver komma bort från din familj då? Det låter inte bra om du är rädd för honom. Har du provat kontakta socialtjänsten om detta? Tänker att du borde ha eget boende om du inte har det.
Lisisis:
Lite så jag tänkt att de kan vara och samtidigt är jag så rädd att säga detta till honom då jag för det första inte vill komma med påhopp om det nu av nån orsak inte hänt och för det andra så är jag lite rädd för han som person.
Säger som sthlmsbruden om hans lillasyster e rädd för han säger det mkt gör såhär bestäm träff med han nånstans där det inte e så mkt folk som kan höra för då kan han bli stressad så går allt fel säg nån plats med lite folk och ha några kill kompisar i bakgrunden som han inte ser om han skulle snea och göra nått får en keff känsla om den här killen men för din skull möt dina demoner för annars jagar dom dig tills du faller skriv pm om du behöver snacka med nån hjälper dig så mkt jag kan
Loco99:
Säger som sthlmsbruden om hans lillasyster e rädd för han säger det mkt gör såhär bestäm träff med han nånstans där det inte e så mkt folk som kan höra för då kan han bli stressad så går allt fel säg nån plats med lite folk och ha några kill kompisar i bakgrunden som han inte ser om han skulle snea och göra nått får en keff känsla om den här killen men för din skull möt dina demoner för annars jagar dom dig tills du faller skriv pm om du behöver snacka med nån hjälper dig så mkt jag kan
Det skulle varit asbra om jag lyckades göra det men samtidigt är jag nog för feg och nåt i mig gör att det känns pinsamt och skamligt då jag dessutom inte vet med säkerhet. Sen dessutom har han en fru, och en dotter på 1 år och jag skulle aldrig vilja förstöra för dom. Och inte minst förstöra det enda fina vi har i familjen, syskonrelationerna mellan oss syskon (vi är 4). Alla i min familj ser han som den snälla, gulliga brorsan och när mina andra brorsor (som abslout aldrig skulle göra nåt mot mig) ser mig ledsen kan de säga att alla vi syskon iallafall har varandra och att vi har nånting ”äkta”. Då gör de så ont för dom förstår inte vad han (kanske) har har gjort. Och även om min brorsa gjort detta och det gör ont i hela mig att ens se honom så tror jag det skulle göra ännu ondare för min familj. Dock kan jag inte undgå att säga att han är sjuuukt snäll och bryr sig mycket om hur man mår, men samtidigt, pågrund av alla tankar om det som hänt, så klarar jag inte av att prata länge med han, får sånna rysningar och obehagskänslor när han kramar mig och vill bara springa därifrån och rulla mig till en liten boll bara vi får ögonkontakt. Går på lite sidospår hahah men känns skönt å bara skriva av sig.
Tycker att Sthlmsbruden sa det väldigt klokt.
Prata mer med psykologen om det och få råd av den personen om hur du kan gå vidare med det. Att bära något sådant inom sig blir nog inte bra i längden för dig.
Dina känslor är dina och om du känner dig otrygg med det som kan ha hänt så har du all rätt att känna så, vare sig din bror gjort något eller inte. Ibland kan det ta många år innan vi inser vad som faktiskt har hänt och då kan det vara bra att få det ur sig. Bra att du vågade ta upp det med psykologen och jag rekommenderar dig att fortsätta vara öppen med dina känslor och tankar om det.
I slutändan är det ditt val att ta upp det med familjen.
Även den mest snälla och underbara personen kan ha något hemskt inom sig där den gjort dumma saker mot någon.
Tyvärr.
Lisisis:
Det skulle varit asbra om jag lyckades göra det men samtidigt är jag nog för feg och nåt i mig gör att det känns pinsamt och skamligt då jag dessutom inte vet med säkerhet. Sen dessutom har han en fru, och en dotter på 1 år och jag skulle aldrig vilja förstöra för dom. Och inte minst förstöra det enda fina vi har i familjen, syskonrelationerna mellan oss syskon (vi är 4). Alla i min familj ser han som den snälla, gulliga brorsan och när mina andra brorsor (som abslout aldrig skulle göra nåt mot mig) ser mig ledsen kan de säga att alla vi syskon iallafall har varandra och att vi har nånting ”äkta”. Då gör de så ont för dom förstår inte vad han (kanske) har har gjort. Och även om min brorsa gjort detta och det gör ont i hela mig att ens se honom så tror jag det skulle göra ännu ondare för min familj. Dock kan jag inte undgå att säga att han är sjuuukt snäll och bryr sig mycket om hur man mår, men samtidigt, pågrund av alla tankar om det som hänt, så klarar jag inte av att prata länge med han, får sånna rysningar och obehagskänslor när han kramar mig och vill bara springa därifrån och rulla mig till en liten boll bara vi får ögonkontakt. Går på lite sidospår hahah men känns skönt å bara skriva av sig.
Ok men gör det som känns bäst för dig för i dehär livet måste man tänka på sig själv vill du må dåligt hela ditt liv? Och om du gör som jag sa med några kompisar i bakgrunden så hör ju inte resten av familjen
Glömde säga du beskriver han som snäll och at than bryr sig osv men tänk om han manipullerar dig och resten av familjen då? många serie mördare tex e fett snälla och folk gillar dom men alla har monster i sig vissa gömmer dom bara bättre
