Här är min "bus eller godis"-text! Kom gärna med synpunkter om vad som helst, jag är blind på den nu!

Påskägg, dopp i grytan och groddans runt fallossymbol är bara ett axplock av högtidstraditioner som förbryllar, men inget är väl så bisarrt som ”bus eller godis”. Barn som klär ut sig och hotar grannar för lite saltlakrits, vad i hela friden kommer det ifrån? Och varför gör vi det år efter år?

Fröet till ”bus eller godis”-traditionen såddes i Storbritannien, där barn förr i tiden gick från hushåll till hushåll runt Alla Helgons dag och sjöng och bad böner för de döda i utbyte mot kakor. Till saken hör dock att barn som gjorde detta var fattiga, och att de inte hotade sina potentiella välgörare med skadegörelse och allmän vandalism ifall kakorna var slut. Annat är det idag. Vår tids Alla Helgon-runda går ut på att barn, oavsett ekonomisk standard, tigger godis av sina grannar. Detta rättfärdigas genom att kalendern visar början av november och att barnen i bästa fall har bemödat att klä ut sig. Har du inget godis att bjuda på får du smaka på minderårig vrede.

År 2005 planerade 93 procent av alla amerikanska barn att knacka dörr i grannskapet, och 85 procent av alla vuxna preparerade med godis att bjuda på. Vad som hände med de 15 tomhänta procenten är det ingen som vet, men när det kommer till busen finns det några som tycks vara gångbart var i världen du än befinner dig, till exempel kasta ägg och toapapper. Som barn är man dock gärna övermodig i planeringsstadiet, och inte alls lika kaxig när man står utanför sin grannes dörr och hör rottweilern skälla därinne. Risken är att man bär med sig äggen och pappret hem igen och istället gör den lite mer ofarliga, men minst lika adrenalinframkallande, klassikern ”ringa på dörrklockan och springa där ifrån”.

Själv var jag rätt framgångsrik i både ”bus eller godis”- och påskkärringssvängen under många år, tillsammans med min vapendragare Matilda. Bus-delen var dock aldrig vår starka sida, Matilda spelade fiol och vårt tyngsta artilleri var att spänna fast en sträng i fönsterbläcket och gnida fram mer eller mindre, oftast mindre, gnissliga ljud. Såhär i efterhand tror jag att vi gick ”bus eller godis” tills vi var lite för gamla, vilket stod klart när vi drog ut i Matildas kvarter det året som kom att bli det sista. En man erbjöd då oss, som åtminstone hade några månader kvar till puberteten, starköl istället för godis. I ett annat hus blev vi anklagade för att ha stulit ägarens hemnycklar. Bestörta gick vi hem och plötsligt var inte ”bus eller godis”-rundan lika oskyldig längre. Vi hade fått en inblick i människors liv det här året, tidigare hade eventuella ostabila hemförhållanden och psyken gått oss helt förbi. Man ska sluta gå ”bus eller godis” när man är tillräckligt gammal för att reflektera över hur människorna mår bakom dörrarna, och när man får dåligt samvete över att ställa en trött småbarnsförälder inför ultimatumet att ge en godis eller att plågas av fiolgnissel utanför sitt köksfönster.

Förmodligen är det mina egna Roy Andersson-doftande minnen som gör att jag nuförtiden tycker att ”bus eller godis” är ett absurt fenomen, vars upplägg påminner om regelrätt utpressning. Men liksom så ofta annars räddas den av faktumet att det är en tradition, och sådana ska vi uppmuntra och bli nostalgiska över. Kanske är den inte så omoralisk ändå? I början av texten försvarade jag Storbritanniens kaktiggande barn med argumentet att de var godhjärtade nog att inte hota med bus, men det behövdes ju inte! På deras tid litade man på att Gud skulle sända dålig skörd och annat obehagligt över snåla människor, men i vår sekulariserade värld får barnen, fattiga eller inte, själva stå för bestraffningen. För en sak är ju i alla fall lika säker då som nu. Är du inte villig att bjuda ett litet barn i häxhatt på godis så förtjänar du nog ett par ägg i brevlådan.