Jag är en 14 årig tjej som bor i stockholm. Jag har på senare tid börjat tappa taget, meningen över livet.
Det är en ganska lång 'historia'..

Först och främst där allt började.
Ända sen dagis fastnade jag för 2 lika gammla killar som mig. Vi lekte som barn och växte helt enkelt upp med varandra. Vi följDe varandra ända in i skolan. Tills för ett år sen när vi på något sätt 'drogs' ifrån varandra, vi hade inte bråkat eller något liknande. Jag vet faktiskt inte vad som hände :s. Vi gjorde i princip något varje dag ifrån 6ors tills för ett år sen när vi gick i 7an. Det är lixom dom som jag alltid har haft vid min sida, det är dom som jag har varit med varje dag under 9 år. Vi har allvarligt varit som syskon, fast sådana syskon som aldrig bråkar.
När vi i princip var helt utanför varandras liv så började allt falla för mig. betygen fölL som stenar, det gör dom fortfarande. Det gick sämre på de sporter jag håller på med. Under 1 år har jag tänkt på att sluta på de aktiviteterna, har ingen aning vad det är som håller mig kvar :s
Kompisbiten föll också.... Det är nog, enligt mig, det som är problemet till varför jag inte kan hitta tillbaka, ut på någon väg. Jag har på något sätt tappat den sociala biten helt. Jag vet inte vad jag ska prata om med folk.
Nu för tiden är det jag som är utanför. Det är jag som sitter och väntar på lektion i ensamhet samtidigt som jag 5 meter bort, ser de som jag en gång älskat ( och som jag nu , kanske inte älskar, men saknar) kollar på mig, ler hånfullt och sedan drar.
Jag har gång på gång försökt skaffa nya vänner, men det går inte.

Sedan finns det ju andra jobbiga saker, som att jag knappt får någon sömn på nätterna, jag somnar in med röda, svullna ögon. jag sitter ensam hemma varje dag, varje helg.

Har ni några tips på vart jag kan börja för att reda ut detta skit? Just nu känns allt hopplöst ... Det gör så jävla ont:(