Jag minns en gång när jag kanske var fem år. Jag gick in till min mamma, satte mig i hennes knä, tittade in i väggen och sa " Mamma, allt börjar bli så grått". Jag har känt så väldigt länge nu. Ja det finns ju stunder som är väldigt färgglada och härliga, men längst inne känns allting fortfarande så grått och det känns som om jag går
runt och bär på någons sorg.
Jag antar att jag har ett ganska bra liv, och inte behöver vara ledsen för något. Men i min familj känns det som jag är den där som inte fattar något...så jag har börjat dra mig i från den, samma ska med vänner. Där jag bor nu har jag bara en vän, som jag "orkar" vara med.

Jag har alltid dagdrömt och nu kanske det gått för lång, för jag tycker det känns som om det är folk överallt, fast man inte ser dem. Och nu låter jag helt sjuk men det känns som om de rör vid mig ibland.
Jag vet inte varför jag skrev det just här, men det känns skönt att få skriva ner det och att någon som jag inte känner kan läsa det. Det finns alltså ingen mening med denna tråd...>.