För bara två veckor sedan låg Stina på sin säng med det inramade kortet, som nu ligger under sängen med glaset krossat, om bröstet och tänkte på framtiden. Tänkte på hur hon och Joakim samtidigt skulle ta studenten, börja arbeta.. Hon med sina hundar och han med sin reperation av lastbilar.
De skulle kanske inte ha det så flott, men livet är inte som en dans på rosor, det hade både Stina och Joakim kommit fram till, endast genom att leva sina egna liv, 2009. Men de skulle haft varandra, de skulle bygga upp något starkt och varaktigt, någon som ingen skulle kunna ändra på.

Nu sitter Stina med sin laptop på sängen och chattar på msn, hon har just fått kontakt med en kille i samma stad. Samma tysta, mörka, tråkiga samhälle. Och det som gör det spännande är att de har samma åsikter om det mesta, det lyssnar på samma musik, de är till och med moderlösa båda två.
Han, Mattias Ohlsson, 19 år, född och uppvuxen i staden, verkade vara Stinas andra halva, ändå hade hon aldrig sett, träffat eller hört talas om honom tidigare. Konstigt, tänker hon, men funderar inte vidare på det.

De forstätter att chatta, om allting mellan himmel och jord och tillslut sneglar Stina på klockan. Hon brukar inte sitta vid datorn så länge, mer korta stunder, flera gånger om dagen, men nu inser hon att hon har suttit i hela 4½ timmar.
Mer specefikt är klockan över midnatt och Stina fattar betslutet om att gå och försöka sova, det är ju en dag imorgon också, som hennes mamma brukade säga när hon var 10 och inte ville gå o lägga sig.
Innan hon loggar ut frågar Mattias om han skulle kunna få hennes nummer, med en generad smilegubbe efter. Hon ger ut det, svarar efteråt att hon inte har några pengar och loggar ut och stänger av datorn.

När hon ligger i sin 120 säng börjar tankarna komma tillbaka, som alltid när hon är trött men ändå inte kan somna. Hon börjar tänka på livet, Joakim. Deras tid de haft och den tid de skulle haft tillsammans i framtiden. Men ingenting varar föralltid och livet är inte alltid vad man tror att det är.
Men Stina kan inte klandra honom för det han gjort, han hade folk efter sig in i det sista och klarade inte av pressen, varken från samhället eller skolan. Han hade tillslut inte motivationen till att bli en frisk människa så han tog slut på det.
Hon känner en tår rinna nerför kinden när hon tänker på vad han hade skrivit, men låter den vara. Låter den rinna nerför kinden, munnen, hakan och tillslut ner på lakarnet så det bildas en liten salt fläck.

Hon vaknar av att solen skiner henne rakt i ansiktet och det tar en stund innan hon förstår att klockan borde vara ganska mycket. Hon tar fram mobilen ur jeansfickan där hon lämnat den kvällen före, som bekräftar det. Klockan visar 12.38.
Men det är inte det som fångar Stinas uppmärksamhet. Displayen visar även 7 mottagna meddelanden från Mattias.
De står samma sak i varje; "Saknar dig, logga in på msn?". Hon ler för sig själv och kliver upp ur sängen, byter snabbt om till gårdagens jeans och ett grönt linne med smala axelband.
Medans datorn startas går hon snabbt ner och hämtar en drickyoghurt ur kylskåpet.

De fortsätter att prata som gårdagen och tillslut frågar Mattias om de inte skulle ses någon dag. Stina svarar såklart att hon vill det.
De bestämmer att de skulle träffas senare på kvällen och, om de hade lust då, ta sällskap till stadsparken där de skulle vara en gratiskonsert.

Datorn stängs åter igen av, Stina har suttit vid datorn längre än någonsin förr.
Men är det sommarlov och har man börjar chatta med någon så borde det vara lugnt, tänker Stina när hon på eftermiddagen hoppar in i duschen.
Kvällens klädsel får bli ett par leggings, ett rutigt linne i färgerna röd och svart och en tjockare, grå tröja över.
När klockan är 18.56 går hon ut genom ytterdörren mot busstationen där hon ska träffa Mattias. Sminket har fått blivit lite eyeliner och mascara, rätt så naturligt.

Hon står vid hållplats 6G och när hon ser buss 217 svänga in på stationen börjar hon bli nervös. Tänk om han inte är den han utget sig för att vara? Tänk om han bara är ute efter en sak? Tänk om.. mer än så hinner hon inte fundera för där står han plötsligt. 194 cm lång, vitt linne, mörkblåa badshorts. Han va vackrare än hon kunde föreställa sig..
"Hej!" säger han och Stina hackar genast på och hälsar och så är samtalet igång. Stina, som oftast har väldigt svårt för att prata med folk pratar på som aldrig förr, hon känner ingen alls press på att berätta om hur hon blev den hon blev, vad hon gått igenom, berätta om sin depression över Joakim.
Förr har hon känt sig pressad till det, tänkt att "det är likabra att de kan få reda på vilken misslyckad nolla jag är, som inte ens klarar av att få min pojkvän att inte ta livet av sig". Men nu känns det inte som att det spelar någon roll, det får komma när det kommer.

De går inte på konserten, istället vet Mattias ett ställe där de går och spelar kort och dricker varsin vaniljcola och chokladbollar. Han lär Stina att spela "åsna" som går ut på att få slut på sina 26 kort före motståndaren.
Efter ett tag kommer tre killar in som Mattias verkar känna och tillsammans med dem spelar de poker. En av killarna, Peter, vinner gång på gång.
De spelar, pratar och skrattar men när klockan passerat både elva, tolv och ett börjar Stina känna sig trött, så hon viskar tyst i Mattias öra att hon går hem nu, och han reser sig upp för att släppa fram henne. Sedan säger han till sina kompisar att de ska gå och så gör dem det.
Hon förundras hur han kunde gå ifrån sina kompisar, skrattet och speladet bara för henne.

De kommer fram till busstationen. Mattias berättar, förklarar och gestakulerar med händer om hur de tog sig fram enda till final i rygbyn när han var 11 år gammal.
Han kollar buss, fortsätter att berätta med antusiasm. Just som Stina tror att han ska berätta om det avgörande målet, samtalets poäng, tystnar han.
"..Du kan inte gå hem själv" säger han, tar Stina i handen och så börjar de gå mot hennes hus. Stina känner värmen i bröstet, han bryr sig verkligen, hans buss borde komma när som helst, men han väljer att följa mig en halv kilometer hem till henne, och vänta på nästa buss istället.

De står utanför hennes hus nu. De kollar på varann, vad ska hon säga nu? Vad ska han säga?
Han lutar sig framåt, böjer sig ner och sakta nuddar han hennes läppar.
Stina backar snabbt undan. "Förlåt .. men jag.." kom det ur henne, nu är det dags att säga det, att hon är för misslyckad för att hålla sina pojkvänner vid liv. "Jag .. kan inte, förlåt." säger hon och springer in genom ytterdörren, vrider om nyckeln och så kommer tårarna.
Hon kollar ut genom fönstret bredvid dörren och ser Mattias, först tror hon att det är Joakim som står där, men nej det är Mattias som börjat gå tillbaka mot busstationen igen. Hennes gråt blir mer och mer kraftig och hennes smink kletas ut rejält. När Mattias är ur sikte går hon upp till datorn, startar den och loggar in på msn. Hon väntar ungefär 30 minuter på att han ska logga in, och tillslut så står det klart och tydligt "Mattias Da Man Ohlsson är online", på sidan av skärmen.
Hon trycker snabbt upp hans fönster och skriver ett kort men menande Förlåt.