Jag har sjukt svårt att känna intresse/längtan av att träffa någon i släkten förutom en, resten känner jag ingenting för, varken bra eller dåligt. Ingen lust att ta kontakt med någon av dem och på högtider som julafton så känner jag vissa skuldkänslor av att jag får julklappar av dem, är det en normal känsla?
Gillar väl närmaste släkten som mamma, pappa, syskon och mormor. Resten bryr jag mig inte om alls.
Jag kände den känslan fram till för bara några år sen. Kommit närmre de andra och numera känner jag mer för min morbrors familj än min egna.
Har ingen kontakt med min släkt utan närmsta familjen samt mor/farmor/far
aristoteles:
Har ingen kontakt med min släkt utan närmsta familjen samt mor/farmor/far
Men min släkt ringer och hör av sig, vad ska man säga om man inte har något intresse av att träffas eller prata?
Det behöver man inte ha. Jag har ganska bra känsla för släkten eftersom jag är nostalgiskt lagd och tillbringade somrarna med i princip hela släkten som barn, så de ger en slags trygghetskänsla, men jag träffar dem sällan förutom de kusiner som blivit vänner. Får dåligt samvete när jag inte besöker släkttanter då jag är i deras hemstäder för att träffa vänner, men vad kan man göra, tiden är knapp.
Tragiskt. Släkten är allt
MaximusPrime: Men min släkt ringer och hör av sig, vad ska man säga om man inte har något intresse av att träffas eller prata?
Man byter telefonnummer, det hade jag gjort.
Jag har bara kontakt med mina syskon. Alla andra vill jag bara hålla mig borta ifrån.
om det är normalt vet jag inte, bortsett från att många tonåringar hatar sin närmsta familj, men jag kände ungefär samma sak fram till att jag var runt 18. på ett riktigt rövhåligt och osympatiskt sätt. fattar inte att min familj inte bara dumpade mig i ett dike någonstans.
men, medan man fortfarande är tvungen att bo med och träffa sina släktingar under mer eller mindre obligatoriska omständigheter så är det inte jättekonstigt att känna att man inte har så mycket gemensamt eller att man inte själv hade "valt" att umgås med dem.
jag tror det krävs lite distans och tid på egen hand för att kunna se sina familjemedlemmar som personer som faktiskt särskiljer sig från alla andra människor genom att de delar en så stor mängd av ens egna erfarenheter, karaktärsdrag, värderingar och annat. att man sen också råkar hata dem för att de är ens föräldrar/småsyskon/whatever är också okej.
Nja, man försöker väl undvika dom så mycket som möjligt...
