det är redan ur det perspektivet. jag ser intelligens som något emergent även om vi råkar kalla dess teoretiska extrempunkt för gud.
en idé är som sagt att kulmen nås när subjektet och objektet är jämnstora. det verkar intuitivt rimligt, eftersom beräkningskapaciteten då kommer att vara så stor den blir utan att denna potentiella resurs överflödiggörs av objektets minskande storlek. (storlek avser här troligen något mer abstrakt än fysikalisk massa enligt sunt förnuft).
hur man ska lokalisera denna tidpunkt i förhållande till singulariteten har jag inget bra svar på. skalor och proportioner blir ju lite vanskliga att hålla reda på när det accelererar så brant. men en (superflummig) vidare tanke är att universum kollapsar eller knoppar av sig när det blir en total tautologisk självmedvetenhet på det där sättet.
mvh för mycket sci-fi de senaste veckorna
vänta nu, exakt vad menar du här? menar du att maximal intelligens i universum uppnås när hälften av universum omsorterats till computronium som driver artificiella intelligenser, att största möjliga enskilda intelligens uppnås när halva universum driver en enda intelligens, och resten av universum driver x antal andra, eller menar du något helt annat? åsyftar "objektet" annan intelligens, eller omfattar det bara död massa i rymden?
för jag vet inte, jag kan bara föreställa mig att vi förr eller senare kommer ha tröttnat på detta universum, att vi i princip lärt oss hur det fungerar ner till minsta beståndsdel, och att kvarvarande aktiviteter blir att genomsöka det efter annat liv (intelligent eller ej), beundra det som en skalenlig landskapsmålning, och/eller omvandla det till computronium för att skapa mer intelligens (eller mer troligt, fler av dem). jag tror inte att det behöver finnas något slags yttre universum att observera för att intelligens ska kunna frodas, jag tror att det storslagna avslutet blir när vi helt enkelt arrangerat om universum till världens mest storslagna superdator, automatiserar driften och underhållet av den, och helt lämnar vårt fysiska universum för ett annat som vi vid det laget sedan länge betraktar mer som vårt hem än detta, med fysiska lagar och dylikt som vi gillar bättre. alternativt, och högst sannolikt, flera sådana universum.
närmare bestämt universum där vi skulle kunna vara gudar i typ, religiös bemärkelse, och då frågeställningen i denna tråd plötsligt blir relevant. men mest av allt kanske frågeställningen i denna tråd skulle ställas på sin spets om det visade sig att vårt universum är en simulation som kontrolleras av någon slags urfader till artificiell intelligens som bestämmer sig för att den har tråkigt, och väljer en slumpvis människa som kan ta över ett tag, upphöjer denne till allsmäktighet utan att ge den närmare instruktioner eller studiematerial, och lutar sig tillbaks med en skål med popcorn för att se vad som händer.
fan, det skulle kunna bli en intressant bok.
Nachac:
Guden skulle ju också vara omniscient, alltså är all relevant kunskap redan innehavd. Omnipotens innebär dessutom allsmäktighet, det vill säga att man kan göra vad som helst utan begränsning. En begränsande definition gör att det slutar vara omnipotens.Förstår man inte det man vet så vet man inte allt. Sann vetskap kräver förståelse annars är det som att lära sig glosor. Omnipotensen innebär också att man kan förstå vad man än vill.
Fast vederbörande kan ju bara bestämma sig för att veta, och är denne redan omniscient behöver hen inte ens göra det.
som sagt, det utgår från en analys som många gör, och en definition som många använder, men det är inte den enda rimliga definitionen eller tolkningen. för att få mer inblick i mitt perspektiv, och ett praktiskt exempel på när frågeställningen kan komma att vara relevant, se ovan.
mynona:
Jag tror inte på någon gud, men handlar det egentligen inte om definitionen av intelligens som sådan. det ingår så mycket. ska man nödvändigt ha en gud behöver den inte vara smart, det är i så fall dess privilegium att slippa vara det. se bara på guden i gamla testamentet, det är som ett ilsken barn med självhävdelsebehov som blir arg på alla som säger emot den och dessutom har kraft att bestraffa alla som inte håller med den och inte dyrkar den nog, och se på de grekiska gudarna som levde som människor styrda av sina känslor. men jaja, fanns det en Gud är det väl nödvändigt att den är smart pga att den bör innefatta allt den skapat för att vara lämpliga i sin ansvariga position
tja, en gud kan ju rimligen antas vara kapabel att avsäga sig aktiv kontroll över universum. man kan ju anta att en intelligens av något slag knackat ihop lite regler, aka fysikens lagar, skapat alla elementarpartiklar och bestämt deras förhållande till varandra, och sen petat ihop sjukt många av dem på samma plats, i en godtyckligt vald mängd. sen bara kört simulationen för att se vad som händer, som en passiv åskådare. en sådan gud är ju omnipotent och omniscient i all praktisk bemärkelse, men det förutsätter ju inte att denne har större förståelse för intelligens än vad vi har, och det säger ju egentligen rätt lite om vilken intellektuell kapacitet en sådan intelligens skulle ha från första början.
Leijonsparf: som sagt, det utgår från en analys som många gör, och en definition som många använder, men det är inte den enda rimliga definitionen eller tolkningen. för att få mer inblick i mitt perspektiv, och ett praktiskt exempel på när frågeställningen kan komma att vara relevant, se ovan.
Ledsen att vara så bokstavstrogen, men även om jag förstår ditt resonemang så förstår jag inte värdet i att omdefiniera omnipotens och omnisciens på ett ganska godtyckligt vis. Även om man begränsar konceptet omnipotens till vad du beskriver så finns ju fortfarande omnisciensen kvar och bidrar bed behövlig information, menar du att denna snarare skulle innebära ett mentalt uppslagsverk utan djupförståelse, inofrmation utan given kontext? För det skulle ju också vara en stark begränsning i det tämligen obegränsade "omni".
