(Innan jag påbörjar det här inlägget, ville jag bara säga att jag var osäker på om detta var tillåtet på UMs forum, att lägga ut ett sådant här inlägg. Jag frågade därför en av moderatorerna, och hon skrev att det var OK, så vidare jag inte nämnde någon summa pengar eller på annat sätt sökte tjänster.)
*
Hej på er!

Mitt namn är Yasmine, och jag har precis registrerat mig här på nytt!

Fallet är så, att jag länge väntat på att skriva en bok. En självbiografi, var min första tanke. Men jag känner att jag vill vänta med den, av diverse olika anledningar. Bland annat känner jag att jag behöver växa i mig själv, och ha något positivt att avsluta boken med. Jag känner även att jag vill växa som författare, innan jag skriver den. Därför tänkte jag påbörja och förhoppningsvis också avsluta en roman, för att träna upp mitt skrivande. Till det, behöver jag er hjälp.

Anledningen att jag valde den här delen av forumet för tråden, var att ämnet ska vara ett ämne ni antagligen är bekanta med, och även jag är bekant med – ätstörningar. Skälet till att jag som säkert många andra valt att skriva om just detta ämne, är att det inte känns så främmande. Jag har ett liv med anorexia bakom mig. Det kan också vara ett sätt för mig i min tillfrisknad från denna hemska sjukdom (det ordet använde jag medvetet). Att få lämna ut mig själv, i en annan person. Dock började min ätstörning inte som de flesta andras. Det var en annan sjukdom som satte mig i anorexians mörker. Boken ska vara mer av en kliché, och spegla majoriteten av de anorexia drabbade. Därför har jag valt att söka hjälp på den här sidan, där jag sett att det finns en hel del som gått igenom samma saker som jag själv.

Till er som känner att ni kan prata mer på denna tråd, skriver jag här nere lite frågor som ni väldigt gärna får svara på. Vill ni inte svara här, maila mig eller skicka ett PM, så får vi prata mer om hur vi ska gå tillväga. Förhoppningsvis hittar vi något sätt. 🙂

(OBS, frågorna är i storhet tillägnade till er med diagnosen anorexia nervosa, eftersom det är den sjukdomen boken kommer handla om. Men självklart får även ni andra med andra ätstörningar svara, på det ni känner att ni kan bidra med!)

Här kommer frågorna;

- Hur uppstod din ätstörning?
Nu vill jag gärna veta lite mer detaljerat. Vi säger att det nu började på det ”traditionella” sättet, genom viljan att banta och gå ned i vikt. Hade ni dom tankarna länge? Började det redan i barndomen? För mig började det som sagt inte på det sättet, som för många anses som det vanligaste. Just att känna sig större än andra, börja banta, och så går bantningen för långt… I boken är det meningen att det ska gå till just så, en tanke är att flickan i boken ska få höra en mening från någon person som får henne att börja banta. Någon kränkande mening, eller något en person säger, kanske menat som ett skämt, men att hon tar åt sig. Det är där bantningen och tankarna på att bli smalare kommer in. Fick ni höra något sådant som satte igång tankarna? Vad sa personen/erna? Hur långt efter började ni på allvar svälta er själva? Själv har jag under större delen av mitt liv varit en sjuklig perfektionist. Var ni det också? Var det ett behov av kontroll, som fick er att börja svälta er? Vi säger nu att det började med en bantning, som gick för långt. När började det gå
överstyr? På vilket sätt? Hur blev det anorektiskt?

- Hur reagerade vänner, familj etc. när ni började svälta er själva? Hur berättade ni om era matspöken? Eller dom kanske förstod något utan att ni berättade? Jag behöver veta så mycket som möjligt om omgivningen. Är någon av er därute anhörig till någon med ätstörningar? Hur känner ni? Hur märkte ni hur det började? Meningen i boken är att omgivningen (flickans två bästa kompisar) börjar dra sig undan. Har ni (både anhöriga och drabbade) någon erfarenhet av det?
Hur försökte ni hjälpa personen i fråga? Hur reagerade den drabbade av er hjälp?
Frågorna kanske ger er hjälp att berätta.

- På den här punkten vill jag egentligen inte ställa så mycket frågor. Här får ni gärna berätta om er historia med anorexia, från början till slut, så långt eller kortfattat ni vill. T ex ”Jag började banta, för att jag länge fått höra att jag behövde det och jag började tro på det. Därför åt jag mindre och mindre och tränade mer och mer. Det började på sommaren, men på hösten blev det värre och jag blev mer och mer uppslukad av kaloriräkning och vågen. På vintern åt jag i princip ingenting och vi tog kontakt med AB enheten där jag fick komma in på dagvård… (o.s.v.)”. Gärna mycket upplysningar om när det hände, som ”ett år efter…”, ”på hösten…” o.s.v.

- Nu kommer frågor till er som gått på slutenvård och dagvård. Själv fick jag förslaget att gå på dagvård, men jag och min behandlare kom överens om att försöka på öppenvård först. Jag försökte, och blev mer och mer frisk utan att behöva läggas in! Idag är jag glad att jag tog mig till den punkten, utan sluten/dagvård. Men jag vet att det gått längre för andra, och för er som jag menar, får gärna berätta lite omkring det. Hur långt hade ert svältande kommit då ni fick kontakt med någon ätstörningsklinik? När ni väl fått kontakt, hur kändes det? Jag vill gärna veta lite om vad som händer när man blivit inlagd, eftersom jag aldrig fått så mycket erfarenhet av det. Hur går det till? Vad gör man när man inte försöker få i sig mat? Hur går målen till (frukost, lunch..)? Där jag skulle fått komma in, var det bara två mål. Hur många mål åt ni där ni fick komma? Vad fick ni äta? Hur såg det ut under målen? Och framförallt, era känslor! Vad för känslor fylldes ni med under maten? Ångest i samband med maten, tvivlar jag inte på. Anorexians ångest är hemskt, det vet jag. Men hur yttrade den sig för er? Jag är ännu inte säker på om flickan i boken ska bli inlagd för dagvård eller inte. Men om jag får veta lite mer om hur dagvård/slutenvård går till, kanske jag får lite inspiration! Slutenvård är antagligen ett faktum, för det kommer (utan att säga för mycket) gå till sin spets för flickan i boken. Men om det blir dagvård eller inte, vet jag som sagt inte än.

Usch, så hemskt det låter, att få inspiration av något så hemskt. Men förhoppningsvis hjälper jag någon med boken, och det är mitt mål. Boken i sig ska både ge hopp till dom som är fast i anorexians mörker, men framförallt – avskräcka dom som tänker ge sig in i det! Boken ska inte vara romantiserande på något sätt, utan spegla verkligheten. Och verkligheten är i detta fallet ett rent helvete.

- Nu vet jag kanske lite mer om behandling, utlösande faktor och omgivning. Det är kanske ett steg i rätt riktning. Jag kommer med största sannolikhet komma på fler frågor när jag läser era svar, men då återkommer jag. Det här är kanske en bra början.

Innan jag avslutar detta (långa!) inlägg, vill jag bara skriva en rad till alla tjejer (men också killar) som fastnat i matspökenas värld.

Jag trodde aldrig det skulle gå. Helt ärligt, jag trodde aldrig jag skulle bli frisk. Men här sitter jag bara något år senare, nästan helt frisk. Visst, allt mörker är inte borta, anorexian var inte det ända som spelade roll och mycket mörker är kvar. Men matspökena fallerar mer och mer. Och kan jag, mina vänner, kan ni. Jag hejar på er.
Mitt mål nu, är att hjälpa andra som fastnat i denna taggtråd. Förhoppningsvis kanske jag är ett steg på vägen, med hjälp av er.

Och till sist, vila i frid Josephine. Vi alla tänker på dig.

Sköt om er!

(OBS, endast seriösa inlägg)