Fyfan asså de som har följt mina trådar vet att jag har ett jävligt jobbigt problem med mitt knä!!! Nu så har ju jag insätt att nästan alla gånger jag har skadat mig rejält efteråt så har mitt knä hoppat ur led. Jag förstod inte det innan när jag pratade med alla läkare för att gångerna (4 gånger) som det har hänt så har knät hoppat till baka igen av sig självt. Åh nu inser jag att jag kanske kommer behöva operera igen... känns jobbigt för jag vet att mina kompisar är ganska galna som orkar lyssna på allt mitt klagande som, kan ni sakta ner, jag har ont i knät, jag kan inte göra de med mitt knä osv, men ibland kan de komma med kommentarer att jag typ ska sluta klaga och en av min kompisar (som ofta har ont i sitt knä) brukar alltid kommentera att jag ska tänka på henne som också har ont åh så. Saken är ju den att det finns inget intyg på att hon är skadad och hon kan faktisk springa åh göra allt utan att hennes knä hoppat ur led. Om alla bara visste hur mycket smärta jag igentligen höll inne med! Det är så konstant smärta i knät! När jag ska försöka sova, när jag vaknar på morgonen, när jag sitter ner lite för länge i samma ställning ( kan absolut inte sitta i skräddarställning) och massa fler saker, så på ngt förmodligen själviskt sätt gör det mig irriterad att hon klagar på sitt när hon inte har något mer en hennes ord om att hon faktiskt är skadad. Medans hon inte ens orkar lyssna på mig när jag förklarar hur jag mår över min jävla skit. Asså fattar igentligen inte varför jag skriver ut detta men börjar bara bli så jävla ensam och jag är sååååå trött på allt!!! Vet inte ens om ni förstår texten eftersom allt jag skrev kom direkt från hjärnan. Men är jag självisk som tänker så om min vän? Åh vad ska jag göra med livet när man aldrig blir bra?