pratarmed vem som helst.

vad är det som ska diskuteras, undrar jag

jag tror att inställningen till en psykolog är som inställningen till en annan människa, passar man inte så passar man inte. Sedan spelar det ingen roll hur sjuk man är eller hur "bra" psykologen är.

Jag tror att många psykologer är folk som bara var för lata för att bli något bättre och därför har en hög grad av inkompetens.

Kurator kan typ vem som helst bli så länge man läst något i stil med socionom, dvs. de har ingen aning om psykisk terapi osv.

Jungman Jansson:

Jag tror att många psykologer är folk som bara var för lata för att bli något bättre och därför har en hög grad av inkompetens.

Jo, men utbildningen till psykolog är väl på 4-6 år? Något sånt? Det är väl ett ganska ihärdigt och krävande jobb, dock grymt bra betalt. Så jag tror inte man väljer att bli psykolog om man är lathund

Men ett annat argument som många har: "Jag behöver stöd från mina vanliga vänner, inte från nån jävla psykolog".

Absolut - är du exempelvis deprimerad så se till att du har Äter, Sover, Rör dig/tränar, det gör enorm skillnad i hur man mår.

Sedan kan det ju vara brist på andra behov, som de allra flesta människor behöver: Vänner, Familj, Umgänge, Kärlek, Pengar, Sex, Fritidssysslor osv.

Ser man till att tillfredsställa dessa behov först anser jag att man är redo att ta itu med de verkliga problemen - varför man mår dåligt

CosaNostra:

Ser man till att tillfredsställa dessa behov först anser jag att man är redo att ta itu med de verkliga problemen - varför man mår dåligt

tillfredsställer man alla behov mår man inte dåligt

elverpigen:

tillfredsställer man alla behov mår man inte dåligt

Typ det jag menar, och då tror jag att en psykolog är väldigt bra på vägleda en hur man tillfredsställer de behoven (ex. vad man själv kan göra för att rätta till något i familjen)

Till skillnad från de vänner som säger "Jag finns här för dig, gumman! Hoppar du hoppar jag!"

Och: "Absolut, han är en jävla idiot! Han borde inte få finnas. Jag lovar, får jag se honom så kommer jag inte vara lugn"

Känns inte som att den typen av stöd från en vän löser några problem Så återigen varför den negativa inställningen mot psykologer, när man tar det här i beräkning?

CosaNostra:

Känns inte som att den typen av stöd från en vän löser några problem Så återigen varför den negativa inställningen mot psykologer, när man tar det här i beräkning?

för att vår kultur överlag förespråkar att dölja sina problem, att vara som en undulat som inte visar att den mår dålgit förrän den dött. Det är "fult" att ha problem och går man till psykolog erkänner man för sig själv och alla andra att man faktiskt har problem. Hellre går man runt och försöker tiga ihjäl saker, än att faktiskt ta tag i dem. Typisk svensk mentalitet.

psokologer verkar lite flummiga, tror mer på psykiatriker

elverpigen:

går man till psykolog erkänner man för sig själv och alla andra att man faktiskt har problem

Det köper jag! Och det kan ju även vara en negativ grej att välja att gå till psykolog med relativt lätta problem just av den anledningen - att man på något sätt "bekräftar" problemen för sig själv, och då får det att kännas ännu värre "nu när jag till och med går till psykolog".

Men man får ju även ta i sin beräkning att det alltid finns någon som har det mycket värre Finns ju dom som är helt förtappade och kommer direkt från akutmottagningen efter att ha svalt glas, exempelvis. Då är man nog en bra bit ifrån räddningen

Livet är svårt - men livet är alltid lättare än vad man tror hur svårt det än blir!
- Me

elverpigen:

tillfredsställer man alla behov mår man inte dåligt

Så behöver det definitivt inte vara. Depressioner och ångest kan bero på känslor man har som man inte blir av med och ovanor i sitt tänkande och då behöver man hjälp av någon utomstående professionell som förstår sig på problemet. KBT är då ett bra sätt att lära sig hantera sina tankar och framförallt förstå dem. Det har ingenting med behov att göra. En deprimerad person blir inte glad för att hen är mätt/pigg/ren.

elverpigen:

Det är "fult" att ha problem och går man till psykolog erkänner man för sig själv och alla andra att man faktiskt har problem. Hellre går man runt och försöker tiga ihjäl saker, än att faktiskt ta tag i dem.

Det där tror jag också på. Speciellt för män i vår kultur, som uppfostras till att härda ut och bara ignorera sina känslor. Kvinnor låts ju oftare gråta, prata och allmänt bara visa sina känslor.

Blivande_japan:

psokologer verkar lite flummiga, tror mer på psykiatriker

typ så

gillar min "stavning"