Heartbreakers – L.A.M.F. (1977)
Punk

Eller Johnny Thunders And The Heartbreakers som dem ibland kallas har ingenting med Tom Petty (som jag också har undvikit att höra under den här livstiden) att göra.
Det här är en riktigt bra skiva, även om medlemmarna inte var särskilt nöjda med inspelningen av den, och börjar med den bästa låten Born To Loose som har fantastisk musik och mentalitet med ett tydligt självironiskt drag som gör den så mycket bättre än om det hade varit en gnällig låt på samma tema.

Det enda egentliga problemet med den är väl att den är lite lång och har en del utfyllnadsmaterial som inte tjänar något direkt syfte, men majoriteten av låtarna är över standard.
One Track Mind var den först singeln från skivan och även den en utmärkt exempel. Låtar som Chinese Rocks och I Love You påminner mig väldigt mycket om The Dictators, vilket kanske inte är så märkligt då dem verkar härstamma ur mer eller mindre samma post-glam-proto-punk musikscen, och Johnny Thunders låter även han som sångaren i The Dictators som inte är Handsome Dick Manitoba som jag inte har koll på namnet på, på det vis att det inte låter som att han tar det han sjunger särskilt seriöst och det är en bra grej. (Lyssna på The Dictators första skiva Go Girl Crazy, den är snäppet mer fantastisk än den här tillochmed)

Låtar som I Wanna Be Loved, Pirate Love och Goin' Steady är egentligen inte topplistematerial men har gitarrer och riff av den där arketypen som jag är väldigt svag för och hamnar i min spellista.

5.2/6

Ween - Pure Guava (1992)
Lo-Fi/Alternativ

Ingen på tidiga nittiotalet kunde designa skivomslag men det här är inte alltför dåligt för 1992.
Har försökt skriva om det här några gånger men jag kommer ingenstans.
Liksom, det är möjligt att göra bra lo-fi-trams men den här skivan är som något man spelade in i vardagsrummet när man gick på högstadiet och inte direkt har haft förmågan att förbättra kvaliteten på den trots att man är äldre än så.
Jag tror inte att ween är något för mig helt enkelt.

Push th' Little Daisies blev en hit för att märkligheter var väldigt inne under nittiotalet och jag kan lyssna på den utan problem, men en hel skiva av medveten irritation och minsta möjliga ansträngning är lite för mycket.

1.6/6

My Morning Jacket - Evil Urges (2008)
Rock/Indie

Jag hör till den grupp av människor som introducerades till My Morning Jacket via American Dad och jag förväntade mig mycket mer än vad den här skivan levererade, särskild med tanke på hur mycket priser och lovord som den har fått.
Mycket av musiken har väldigt mycket av sån där tekniskt korrekt akademisk lekfullhet, som ger den lätta drag av progressiv rock men i en anda som känns väldigt pretentiös och självgod, det går mig på nerverna.
Även masteringen stör mig, liksom något jag verkligen ogillar är alldeles för rena trummor, jag vill inte ha en full dynamisk vidd inspelad i sterilaste möjliga ljudmiljö, det låter skit och är fruktansvärt tråkigt att höra, finns ingen glädje i det. Den här skivan är inte fullt så illa på den fronten men den har tydliga drag åt det hållet, ge mig lite mer rost och lössläppthet tack.

Med det sagt så är låten I'm Amazed riktigt riktigt bra och förmodligen en av de bästa låtarna från 2008, men resten av skivan kan man strunta i utan att missa något av värde.
Om jag skulle välja en andra låt så är väl Aluminum Park rätt ok på ett sextiotaligt garagerockvis. (och Touch Me I'm Going To Scream Pt. 2, men det kan vara för att jag associerar den med tidigare nämnda avsnitt av American Dad)

2/6

W.A.S.P. - Golgotha (2015)
Metal

Jag hade inga förväntningar överhuvudtaget på den här skivan och när jag hörde första spåret så tänkte jag "ahapp, en till skiva med samma ljudbild och tristess som Dying For The World" och det är inte helt fel beträffande ljudbilden men den var lite mer intressant än så.

Last Runaway är riktigt bra, lång med en känsla av någon förlorad tonårsdröm från åttiotalet och en refräng med hoppfullt bitterljuvt emotionellt värde, det enda jag kan klaga på är att dem åtminstone i refrängen borde ha flyttat elorgeln "närmare" i ljudet och gjort den mer prominent.

Även om jag inte tyckte att resten av skivan var något direkt utmärkande, Shotgun var ok och Slaves Of The New World Order var ett bra försök och så i alla fall, så är den närmare The Neon God Part 1: The Rise än Dying For The World i alla fall, men den saknar de gladare tonerna och den "partyrock" som bandet gör sig bäst som, de flesta låtarna var rätt vemodiga och svåra att skilja från varandra.

2.6/6

Mahogany Rush - Child Of The Novelty (1974)
Psykedelisk Rock

Frank Marino spelar gitarr som Jimi Hendrix, och det är något jag hört folk säga om en del fruktansvärt tråkiga gitarrister som har varit tekniskt bra och så men gjort totalt intetsägande musik så jag vill klargöra att han spelar precis som Jimi Hendrix, och att många har kritiserat honom för att vara en kopia av Hendrix vilket är helt korrekt, men inte mindre imponerande för det.
När jag började lyssna på den här skivan så trodde jag att jag skulle skriva "han saknar Jimi's själ och självsäkerhet när han sjunger" men ju längre in man kommer desto mer låter han som honom, och när man nått till Plastic Man så är det skrämmande likt, även om själen givetvis är lite annorlunda.

Ett problem är att den Hendrix-musik han emulerar till stor del är den vildare tightare varianten som inte riktigt är det som gör grejen för mig, men titelspåret Child Of The Novelty och den sista instrumentala låten Chains Of (S)pace är på rätt spår och riktigt bra, hade gett skivan ett högre betyg om det hade varit fler sådana låtar på den.

3.8/6

Gorillas - Gatecrasher 7'' (1976)
Garagerock/Punk

Gatecrasher är en helt ok låt som är lite svår att klassificera, någonstans runt pubrock och punk och den fastnar lätt på hjärnan så det ger ett bra betyg.
B-sidan är en mer eller mindre instrumental grej som inte gör alltför mycket, B-side-arketyp.

3.5/6

Gorillas - Message To The World (1978)
Garagerock/Punk/Psykedelisk Rock

Lätt anakronistisk garagerock, precis som ovan nämnda singel. Den börjar bra med en cover av Foxy Lady, men resten av skivan är lite mer varierande låtar, många av dem känns lite filler och det är dåligt med hitlåtematerial, somliga är rentav tråkiga, som Gone Fishin'.

Bland dem bättre exemplen finns I Need Her och Outa My Brain. Titelspåret försöker att göra något speciellt men lyckas inte riktigt.

3/6

Gorillas - It's My Life 7'' (1978)
Garagerock/Punk/Psykedelisk Rock

It's My Life är ganska så halvdan, mest repetition, men skulle fungera som första låt på en skiva eller konsert antar jag, dock inte som singel.
My Son's Alive är inget värt att nämna.

3/6

Van Halen - For Unlawful Carnal Knowledge (1991)
Hårdrock

Runt mitten/slutet av åttiotalet var en stor grej inom musik en moralkonservativ häxjakt på musik med olämpliga teman och texter efter att Al Gores fru Tipper Gore hade hört en låt av Prince som hon tyckte var alldeles för sexuell. Det blev ett stort rabalder och ledde till dem där klisterlapparna med "Parental advisory explicit lyrics/content" på skivor som inte uppfyllde tillräckliga krav hos dem moraliskt begagnade.
Ni kan kolla på PMRC senate hearings på youtube om ni vill ha större koll på hur det gick till, eller se Frank Zappas summerande tv-special Porn Wars.
Frank Zappa gjorde ett så bra jobb med att försvara det fria ordet att hans skiva Jazz From Hell förärades med en sådan klisterlapp trots att den var helt instrumental och inte hade några text.
I alla fall, skivans titel är ett akronym och en kompromiss av att Sammy Hagar insisterade på att döpa skivan till "FUCK" för att protestera mot moralismen.

Jag är inte direkt någon fan av Van Halen och verkligen inte av Sammy Hagar's enda röstläge som blir ganska irriterande att lyssna på i en timma, så det här är verkligen inte en skiva menad för mig.
Jag blev lite förvånad över hur blues-stompig och tematisk första låten Poundcake var, och Eddie Van Halen gör gott om intressanta saker med gitarren på en hel del spår, vilket förmodligen var sista gången man kunde komma undan med sådan extravagans på ett bra tag eftersom grunge och alternativrocken tog över ca en vecka efter den här skivans tillblivelse.
Right Now är den bästa låten på skivan, och har en nostalgisk referensbonus då den även användes i reklamfilmer för Crystal Pepsi, en av de mest lyckade misslyckade produkterna någonsin.
Om man lyssnar på låtarna som enskilda entiteter och inte hinner tröttna på Sammy Hagar så är även Top Of The World, In 'N' Out och Man On A Mission helt ok att höra. Runaround låter som att den skulle kunna uppnå något bra men när den når refrängen så faller den platt, The Dream Is Over har istället en bra refräng men resten av låten är ganska tråkig.

Jag ogillade inte att lyssna på den här skivan, vilket inte var vad jag hade förväntat mig, den är helt ok och har också en roll som tidskapsel över ljudbilden under nittiotalets första år för de etablerade och omtalade rockakterna.

3/6

The Snivelling Shits - Crossroads/Only 13 7" (1977)
Punk

Det här var en singel som pressades i totalt mindre än 5 kopior och är tveksamt om man ska räkna den som existerande.
Crossroads är någon form av social satir rörande någon form av tv-såpopera som var en grej på den tiden, i form av en omskriven cover av The Velvet Underground's I'm Waiting For The Man och även om parodismen inte har särskilt mycket relevans för mig som inte brittisk person 40 år senare så är det alltid nice att höra waiting for the man.
För övrigt så lär det vara den absolut mest inflytelserika låten någonsin på brittisk punkmusik att döma av hur många band som spelat den live eller i studio.

Only 13 är en rabblande röra och lite av en prototyp till B-sidan av nästa singel.

2.5/6

The Snivelling Shits - Terminal Stupid 7" (1977)
Punk

Så det här var deras enda singel som någon någonsin utöver dem själva hörde.
A-sidan Terminal Stupid är en helt ok låt där jag inte riktigt har hängt med i den långa texten men jag tror att han skriker mycket om "damp squid" i slutet, vad nu det innebär.
Men det är B-sidan I Can't Come som är det riktiga mästerverket, en 6 minuter lång raljerande punkopera om problem med att uppnå ejakulation, ett problem som vi alla, eller i alla fall jag, är väl bekanta med. Den är rätt fnissig på ett barnsligt vis men det är ok.

3.9/6

Pulp - The Sisters EP (1994)
Britpop

Jag gillar Jarvis Cocker, han har ett märkligt sinne och fantasi.
Babies är en riktigt bra låt med skön Joy Division/New Order-aktig komposition och ljudbild som berättar en ovanlig historia om tonårsångest och allt sånt där som jag är väldigt svag för, men "I wanna give you children" är ett riktigt dåligt sätt att säga att man vill ha sex, blanda inte in reproduktion i känslor tack, det är för abrahamiter och freaks på pornhub.
Your Sisters Clothes är en låt som jag av någon anledning trodde att jag skulle gilla baserat på titeln, vet inte riktigt varför. Det är en fortsättning på storyn i den första låten och är helt ok musikaliskt men har inte samma kvaliteter som första spåret.

De två sista spåren har ett annat berättande som tilltalar mig mindre både tematiskt och musikaliskt, även om rädsla för att inreda sitt hem på ett tvåsamt vis är ett intressant narrativ.
Gissar att någon som inte är jag skulle gilla dem låtarna mer än vad jag gör.

4/6

The Stranglers - Rattus Norvegicus (1977)
Punk/New Wave

The Stranglers har ett väldigt eget ljud som är svårt att placera, kraftig bas, mycket keyboardiga instrument, mindre prominent gitarr och så. Mer avancerad musik än gängse standardpunk från den tiden.
Mörkt är också ett sätt att beskriva ljudet (men inte känslor eller teman), och på en del låtar kontrasterar det fint mot en del elektroniska instrument som påminner mig om min barndom på något vis jag inte riktigt begriper mig på men jag gillar det.

Två singlar släpptes från skivan, (Get A) Grip (On Yourself) som har precis den där synthkvaliteten som jag beskrev ovan, och är en utmärkt låt om förväntningar på en karriär inom musik och Peaches som mest var provokativ macho-parodi och inte särskilt intressant att lyssna på musikaliskt.
Utöver dem så är öppningsspåret Sometimes helt ok och ett väldigt talande exempel för deras ljud och den antikonformistiska London Lady "plastic's real when you're real sick" är precis lagom.
Sista Låten Down In The Sewer är en lång medleygrej, som är alldeles för bra för att handla om avlopp.

4/6