Jag har i flera år varit en "populär tjej"
Jag har en pojkvän och många vänner. Ändå har jag aldrig känt mig så ensam, det spelar ingen roll hur många människor som är runt om kring mig , hur många som pratar med mig eller som faktiskt bryr sig om mig. Det känns som att ingen förstår mig fullt ut och jag vet helt ärligt inte om jag förstår mig själv. Jag har världens underbaraste vänner som jag egentligen skulle kunna vända mig till, det har jag verkligen. Men ändå väljer jag att vända mig till främlingar?
Nån som känner igen sig?
Kanske alla känner lite så där
Aa bäst att ösa ut allt över främlingar man saknar relation med. Även om det känns som de aldrig heller förstår en så är det oaf skönt att kunna lätta på hjärtat utan konsekvenser irl.
Känner igen mig
Känslan du beskriver kallas "privilegierad alienation" bäst förklarad genom följande scen från filmen "The Graduate"
låter som felprioritering, men att det ser bra ut utåt kanske känns ännu bättre än att ha nära relationer där man vågar prata om det mesta, vad vet jag
b1son:
låter som felprioritering, men att det ser bra ut utåt kanske känns ännu bättre än att ha nära relationer där man vågar prata om det mesta, vad vet jag
Jag kan prata om det mesta med många av mina vänner, har bra relationer med folk runt om kring mig så problemet är väll inte riktigt felprioritering , problemet är väll att jag trots det känner mig ensam
