Idag fyller den internationella kvinnodagen hundra år.

Hundra år av mansförtryck.

Hundra år där utomstående alltid tar kvinnans parti i ett gräl mot en man.

Hundra år där mannen kan bli anmäld för sexuella trakasserier för att han petar på kvinnan medan kvinnan kan ta mannen i skrevet och en uppgiven man blir fnyst åt.

Hundra år fyllda av kvinnofridsbrott, men inga mansfridsbrott.

Hundra år där mannen blir utfryst när han rör sig utanför mansrollen, medan en kvinna betraktas som häftig om hon rör sig utanför kvinnorollen.

Hundra år där kvinnovåld mot män blir åsidosatt och sällan pratat om medan våld mot kvinnor förstoras upp och bidrar till den redan monsterliknande synen av män.

Hundra år där män som vill ha sex är svin, för att detta då är det enda de tänker på.

Hundra år där män anses obotligt kåta och samtal med kvinnor alltid har en sexuell avsikt.

Hundra år där män döms utifrån handlandet av några få.

Ja, listan kan, som ni märker och säkert förstår, göras lång och ändå är det ingen som uppmärksammar dessa orättvisor, detta nedriga förtryck. Inga radioprogram, inga dokumentärer, inga speciella dagar och ingen sympati ty kvinnor är de enda som äger förmågan att lida.

Diskutera.