Riktigt, riktigt fin intervju Sophia! Erik får ett litet plus också så klart, men det mesta berömmet får ändå du som sammanställt skiten på ett gryyyyymt proffsigt sätt! Det här hade platsat i vilken tidning som helst

Dock har jag lite anmärkningar om hur intervjun är uppstyltad. Blir väldigt hackigt med alla stycken exempelvis. För enkelhetens skull tar jag mig friheten att kopiera hela texten och fixa till den så som den bör se ut (ändrar också stavfel och dylikt). Hoppas det är okej!

------------------

En anmärkningsvärt regning sommardag begav sig två av ungdomar.se:s utsända till ett bättre hotell för att få sig en pratstund med mannen i den khakifärgade hatten (och vidunderligt bruna ögonen), inför hans första festivalspelning någonsin.

Erik och jag kommer tidigt till hotellobbyn där vi ska träffa Joshua Radin, och får veta att New York-bon med rösten av balsam tar sig en tupplur efter nattens eskapader och en tidig morgon i Jenny Östergrens våld på Nyhetsmorgon. Väntetiden fördrivs med att Erik och en annan reporter diskuterar huruvida de ska bilda Facebookgrupp för personer med svarta väskor eller inte. Tillslut anländer Joshua, och trots att han ser lite nyvaken ut tar han alla i hand och är ytterst supersympatisk. Efter en energiinjektion i form av Coca-Cola är han dessutom redo för vår hagelstorm av frågor.

Du verkade förvånad när du var i Sverige sist över hur mycket folk som kom?
- Ja, det var en chock. Alla mina kompisar från USA som var med sa också ”wow, jag kan inte fatta att du sålt slut redan innan vi kom hit!”. Jag har ju liksom inte ens släppt min skiva i Sverige! Men Scrubs och Grey´s Anatomy är stort här, va? Jag hade så kul i Stockholm. Publiken var grym och det var extra roligt eftersom mina kompisar följde med. Direkt när jag åkte hem sa jag till min bokare att jag ville komma tillbaka hit.

Att Joshua hade med sig ett mer eller mindre celebert entourage när han besökte hufvudstaden vet den genomsnittlige Klick!-läsaren redan om. Bland andra befann sig Zach Braff, den vackre och rolige, på Debaser (axel mot axel med chefredaktör Nahlén!) för att se sin gamla universitetspolare spela.
- Zach är en fantastiskt vän. Vi har känt varandra länge och han var en av de första, förutom mina föräldrar, som stöttade mig när jag bestämde mig för att arbeta med musik.

Cityfestivalen ”Where the action is” är alltså Joshua’s andra besök i Stockholm, och hans första festivalspelning någonsin. När han får reda på att en av reportrarna i hotellobbyn var på området igår frågar han genast hur scenen ser ut och verkar nästan lite nervös.
- Jag har mest gjort små intima spelningar tidigare. Inte för att jag har något emot större arenor, men det har bara blivit så att jag bokats på små klubbar och lokaler. Det är på ett sätt skönt eftersom det är lättare att få kontakt med publiken och nå ut med mina historier om spelningen är småskalig. Men så sa jag till min bokare att jag gärna ville spela på en festival, och nu är jag här.

Dina låtar berör ofta hjärtesorg och gamla besvikelser. Hur är det att ständigt påminnas om sina ”nederlag” när du spelar live?
- Jag ser det som terapi. Och bara för att en låt till en början handlade om en gammal flickvän behöver den inte göra det idag. Jag måste associera till nuet för att publiken ska kunna känna att det är på riktigt.
Du har haft två flickvänner och gett ut två skivor, tjejerna har alltså fått varsin platta tillägnad sig. Hur har dina ex reagerat på att du skriver om dem? Blir de hedrade eller förbannade?
- Tja… vi hänger inte så mycket längre kan man säga. De är väl inte alltför nöjda, mer ”vad i helvete?!” än hedrade. Men hey, jag fick ju ut skivor på kuppen i alla fall! Nej skämt åsido, jag har mycket hellre kärlek än en platta.

Joshua har inte alltid skrivit sånger om brustna förhållanden och hjärtan. Det var i samband med att han skulle vara konferencier för en open mic-kväll i New York som han ville föregå med gott exempel och uppträda med en egenskriven låt. Så han satte sig ner och plinkade fram en liten sak som vi idag känner som genombrottslåten ”Winter”. Alla som hört den, eller någon annan av Joshuas låtar för den delen, vet att låtskatten han välsignat världen med varken är sorglös eller lättsam. Men faktum är att samtidigt som han gick igenom det svåra uppbrott som musiken handlar om, så försörjde han sig paradoxalt nog på att skriva komedier.
- Ja, jag har ju ett förflutet som konstnär och manusförfattare. Skillnaden mellan då och nu är att jag förgäves försökte hitta en publik, men jag var inte ärlig och det märkte folk. Som musiker ville jag säga precis som det var, och genom min musik hittade publiken plötsligt till mig istället för att jag sökte dem. Jag tror det är därför folk gillar det jag gör och kan relatera till musiken, eftersom jag är 100 % ärlig. Jag vill att de redan efter första frasen i en låt ska tänka: ”åh det är precis så jag också känner!”. Alla vet ju hur det är att älska någon.

Dina låtar har ofta används i TV-serier och filmer för att förstärka en känsla. Känner du att du kan använda din bakgrund som konstnär när du skriver låtar, för att skapa en bild för oss som lyssnar?
- Absolut, jag tänker visuellt och skriver mina låtar utifrån vad bilder jag får i huvudet. Ibland kan jag till och med ha TV:n på när jag skriver, fast med ljudet av. Idéer till låtar kan också komma när jag är på museum eller när en tjej går förbi. TV och filmer är en stor visuell inspirationskälla till min musik. Förutom det tror jag anledningen till att mina låtar ofta figurerar i TV-serier är att min röst är ganska mjuk. Den överröstar inte handlingen, haha.
Tror du att TV kommer konkurrera ut, och kanske helt ersätta, radion som det främsta sättet för artister att nå en stor publik?
- Jag tror TV ersatte radio för längesedan, redan när MTV kom. Och det är klart, har man en låt i en tv-serie så spelas den en gång och folk fastnar för den. På radio spelas den om och om igen. Men mina låtar spelas inte särskilt ofta på radio i USA heller. Vi pratade faktiskt om det idag, om TV eller radio är det bästa sättet att hitta en publik. Jag tror att när musikindustrin kollapsade för några år sedan med piratkopiering och allt, så blev TV och film det bästa sättet för musiker att nå ut.

Joshua pratar överhuvudtaget mycket om hur viktigt det är som artist att välkomna modern teknik istället för att kämpa emot den. Båda hans album har släpps digitalt innan de kommit ut i butikerna, och första singeln från nya albumet ”Simple Times” lades först upp på hans MySpace-sida. Förutom fildelningsfrågan engagerar hans sig gärna i politik i stort, inte olikt sin främsta inspirationskälla Bob Dylan.
- Det senaste valet följde jag med spänning. Det är ju ingen hemlighet att vi alla hatade George Bush, det tänker jag inte be om ursäkt till USA för. Så när Obama vann blev jag och alla andra offentliga personer som stöttar honom såklart jätteglada. Sedan minns jag att jag tänkte ”jaha, men nu när allt är bra… Vad ska vi då skriva om?” .

Hur tror du att genomslaget du fick med första plattan ”We where here” påverkade hur du jobbade med uppföljaren ”Simple times”?
- Ärligt talat så märker jag inte av min succé så mycket, den har växt fram och det är inte som att jag går ut på gatan och alla vill fota och ber om autograf. Men det är jag också glad för. Jag tror hela det här ”känd över en natt”-grejen stiger en åt huvudet, speciellt om man är ung. Nu har jag börjat med min musik ganska sent i livet, men vem vet vad som hade hänt om det gått för bra för mig när jag var 20? Jag hade kanske gått på knark? Min största succé är än idag när jag fick skivkontrakt med Sony. Det är också svaret på din fråga, största skillnaden mellan skivorna är att ”When we were here” spelades in för mig själv i min kompis sovrum och ”Simple times” är inspelad i en professionell skivstudio, vilket var fantastiskt kul att uppleva!

Intervjun börjar lida mot sitt slut, det är dags för Joshua och hans crew att bege sig till festivalområdet. Joshua blickar ut mot gatan och det skoningslösa hällregnet.
- Jag hoppas att folk fortfarande kommer och tittar, säger han bekymrat.

Lika blygsam och överväldigad av uppmärksamheten som på Debaser tidigare i år, men liksom då har han antagligen ingenting att oroa sig för. Sverige älskar Joshua Radin, singer/songwritern som har fler bollar i luften än ett helt jongleringskonvent tillsammans. Jag tror inte att Obamas seger eller något annat kan hålla tillbaka denna mänskliga fontän av kreativitet. Joshua Radin kommer fortsätta att trollbinda oss med lågmäld och hjärtskärande vacker musik så länge det finns strängar på gitarren. Och vackra flickor att älska.

Tack så jättemycket André, både för det fina berömmet och din grymt grundliga korr! Jag blev lite konfunderad över hur man skulle stylta upp allt när de liksom fanns tre olika perspektiv. Tack igen!

Sophia Olofsson:

Cityfestivalen ”Where the action is” är alltså Joshua’s andra

Joshuas

Sophia Olofsson:

Tja… vi hänger inte längre, så mycket kan man säga.

Tja ... vi hänger

Sophia Olofsson:

”jaha, men nu när allt är bra… Vad ska vi då skriva om?” .

allt är bra ... Vad ska vi

Sophia Olofsson:

Alla som hört den, eller någon annan av Joshua’s låtar för den delen

Joshuas

Sophia Olofsson:

- Hur tror du att genomslaget du fick med första plattan ”We where here”

We were here (på båda ställena)
Sedan kan du kursivera titlarna.

Underbar intervju Sophia, och som vanligt lyckas du även utmärkt med landningen! Jag vet att jag kan låta upprepande men du är så sjukt duktig så det är väl bara en tidsfråga innan du blir uppringd av typ Café eller DN. Som vanligt

Tack snälla Erik, det blir aldrig tjatigt att höra saker som gör en så glad!

Helt sjukt bra Sophia! 🙂

Uppe

Tråden låst