Hejsan!

Skall försöka fatta mig lite kort, ville bara dela med mig av mina problem med tvångstankar.

Mina problem ligger mest i det faktum att jag vill hela tiden ha kontroll på vad jag ska göra, hur jag ska göra det, och när. Helt enkelt känns det som att jag har ett behov av att organisera saker och planera min vardag.

Alla människor planerar och organiserar sin vardag i viss mån, men för min del känner jag själv att dessa tankar stör mig och förhindrar mig från att må bra och trots detta kan jag inte bara slå bort dem, utan jag måste på något avvisa dem genom att kontra med någon slags positiv tanke. Jag vet innerst inne hur jag ska leva och att jag måste låta vissa saker bara "ske", utan att jag har allting planerat, men på något sätt letar sig dessa tankar ut ändå och jag måste gå igenom hela processen igen tills min hjärna är nöjd. Ibland kan det ta dagar innan jag känner ett behov av att gå igenom allting i skallen igen, men ibland sker det också flera gånger samma dag.
Om jag är allmänt stressad, av prov eller liknande, och helt enkelt har för många bollar i luften kan tvånget leta sig ut igen och plåga mig. Detta trots att jag vet att jag borde ignorera det och lösa problemen praktiskt istället för att gå igenom dem i huvudet.

Jag har läst och tagit reda på lite saker angående tvångstankar och tvångshandlingar, och det flesta exempel jag har läst om har varit väldigt extrema, (såsom tvångstankar om att mörda folk eller känna ett tvång att slå skallen i väggen upprepade gånger etc etc), och jämfört med det verkar mina problem lindriga. Trots detta är jag rejält trött på att jag inte verkar ha viljestyrka nog att stoppa det, trots att jag är fullt medveten om att det är fel.

Kände bara att jag var tvungen att dela med mig, för att det kanske kan hjälpa mig att kämpa emot tvånget och gå vidare på ett sätt. Jag vet ju att jag skulle må bättre av att bara låta saker ha sin gång, men på något sätt kommer det här behovet tillbaks och spökar, och det är skrämmande när man är så medveten om sitt problem, men ändå så maktlös :(.