obs ej jag som skrivit men denna text var jättesorglig:

Jag hade världens bästa pappa.

Han lekte alltid med mig så fort han kom hem från jobbet, och det märktes verkligen att han älskade mig och min lillebror

En dag kom jag hem från skolan, mamma var arg som tusan.

Jag frågade var pappa var.

Hon sa att han lämnat oss, han är med en annan kvinna och har andra barn.

Jag fattade ingenting, pappa skulle aldrig göra så.

Jag gick till mitt rum och kunde inte hålla inne mina tårar.

En månad senare hade jag fortfarande inte hört ett ord från honom.

Hur fan kunde han lämna mig utan att ens säga hej då.

Men åren gick och jag glömde bort honom.

Jag hade ett nytt liv, med en egen familj som jag älskade.

Ju starkare jag älskade mina egna barn, desto starkare växte mitt hat mot honom.

Hur fan kan man göra som han gjorde?

Men dag ringde min faster mig och berättade att min pappa låg på dödsbädden.

Han hade fått cancer, och skulle snart gå över till andra sidan.

Jag brydde mig inte ett skit. Han var ett as.

Jag kom till sjukhuset och alla var där, även min mor.

Jag kom till sjukhuset och alla grät. Han hade precis avlidit.

Jag föll inte en tår.

3 dagar senare, gav mig min mamma en korg helt fylld utav brev.

Hon sa att de var från min pappa och hon sa förlåt att hon aldrig gav dom till mig.

Min hjärta gick i bitar.

Efter några sekunders tystnad brast det och jag slog till min mamma i ansiktet.

Jag åkte till min pappas lägenhet.

Där fanns ingen annan familj.

Det var en lägenhet för en person.

Med bara en säng.

Och i mitten utav sovrummet var det ett inramat fotografi.

En bild på mig och min bror.