stiftelse: Jag känner mig liksom nedstämd om någon "exkluderar" mig

Just den känslan är det inget fel på, det är mänskligt att känna så, låt den bara finnas där utan att tvinga bort den. Känn dig nedstämd, men fastna inte för länge i den känslan och gräv inte djupare i tankarna. Du blev exkluderad, det känns skit ett tag, men fuck it sen är det dags att leta efter nytt folk att umgås med. Är du med?

stiftelse: Vad kan allt det här bero på, och går det att lösa? Det känns ju bra att jag hittat problemet men hur löser jag det? Hur slutar jag vara så beroende av andra?

Fråga dig själv vad det är du söker från andra, och försök sen hitta sätt att ge dig själv just det. På det sättet mildrar man behovet av andras bekräftelse. Det behovet försvinner inte helt eftersom människan trots allt är en social varelse, men man blir inte lika besatt av det.

Om du t ex vill känna att du är duktig på något, se till att belöna dig själv på nått sätt efter att du klarat av en uppgift. Man kan också använda sig av positiva affirmationer om man känner att det passar en.

Låter som att du har otrygg-ambivalent anknytningsstil. 

''De är i stor utsträckning känslostyrda. Som vuxna uppfattas de ofta som kreativa personer som har nära till sina känslor. I nära relationer skrämmer de ibland iväg människor med sin starka önskan om närhet. En del är så rädda att bli övergivna att de istället undviker nära relationer medan en andra växlar mellan att klänga på sin partner och avvisa denne, vilket är ett mönster det tagit efter från hur de blivit behandlade som barn av sina föräldrar.''

Du kan läsa mer om det t.ex här: 
https://psykologonline.nu/anknytningsmonster-i-relationer/
https://www.battrerelationer.se/anknytningsteori/otrygg-ambivalent/
https://www.healthline.com/health/mental-health/anxious-attachment

stiftelse:
Okej, så jag har nog märkt vad problemet är. Detta är någon slags follow-up till min förra tråd om att jag fäster mig vid folk lätt.

I vissa fall, inte många, men vissa fall så är jag väldigt clingy. Särskilt med människor som jag nyss lärt känna, vilket får mig se ut som ett freak. Jag vet inte riktigt vad detta beror på, om det är dåligt självförtroende som får mig att söka bekräftelse hos andra, eller om det bara är en vilja att fördjupa relationer med många.

Har jag trust issues, eller vad är problemet?
Jag känner mig liksom nedstämd om någon "exkluderar" mig, och det behöver inte ens bero på någonting med mig överhuvudtaget. Men det blir liksom en spiral av tankar,

"Gjorde jag något fel?"
"Är vi fortfarande vänner?" (När vi i själva verket knappt känner varandra...)
"Har du någonting emot mig?" Osv, osv.

Vad kan allt det här bero på, och går det att lösa? Det känns ju bra att jag hittat problemet men hur löser jag det? Hur slutar jag vara så beroende av andra?

Ofta är det bra att inte ta saker för hårt. Har själv varit rätt clingy och det är rätt dumt. Om någon inte svarar på några timmar är lugnt, ge folk lite utrymme. Det sociala är inte lätt alla gånger.
Det gick över för mig att vara clingy, jag mognade och insåg att vara på folk inte gör något bättre, man kommer nog att vilja umgås när man har lust ändå, sen kanske man får mindre lust när nån är på en hela tiden, det var väl lite det jag insåg.