hej,, vet egentligen inte varför jag gör detta inlägg, och ber om ursäkt för hur konstigt jag skriver o uttrycker mig, de ingår väl i att vara så cp som jag är antar jag. Behöver skriva av mig och få prata med någon om detta. varnar för väldigt lång text :/.
för det första kan jag väl säga att jag är misslyckad. nästan hela mitt liv har jag varit konstig och utanför. Mina föräldrar har inte bott ihop sedan jag var ungefär 3 och min pappa har nästan aldrig ställt upp, har knappt kontakt med han alls men trivs så.
sedan när jag gick på dagis trivdes jag bra, men när jag började skolan så blev jag snart klassens "mobboffer" förmodligen för att jag ser annorlunda ut, är halviransk och dessutom (enligt mig iaf) väldigt ful och var ett mulligt barn. dessutom så betedde jag mig annorlunda och konstigt, var ett agrobarn osv.
iallafall så fortsatte dem (nästan alla klassens killar) att mobba mig tills femman typ, men jag slutade inte vara utanför efter det.
det var inte bara att de retade mig, utan de slog mig ofta också.
tex en gång minns jag att jag låg på marken och 3-4 st pojkar tog sats från sandlådan och hoppade på mig som låg och grät i snön när det var mörkt ute och fröken inte kunde se.
sen var (och är) jag också ganska ensam, hade under hela låg o mellanstadiet sammanlagt typ 3 personer som jag skulle kunna räknat som vänner, som jag lekte med ibland hemma.
tror det lite kan ha vart min barndom som gjort mig så konstig, blyg och stängd som person.
iallafall så minns jag när jag äntligen skulle börja sjuan. jag var så glad, för jag trodde att jag äntligen skulle få vara mig själv och få mer vänner.
men jag tog med mig samma beteende till högstadiet, och var väldigt blyg. dessutom så är jag som sagt ful och började även bli ganska tjock i sjuan. detta gjorde så att killarna i den nya klassen började se mig som den konstiga tjejen som det ansågs va ok att skämta om.
jag mådde fortfarande ok då. jag var i skolan med två tjejer från min gamla skola och två tjejer till i den nya klassen, men de blev som ett gäng och ville inte ha med mig, så jag var med de i skolan medans de gick hem till en av dem på hålen och då blev jag lämnad ensam.
det var då jag började bli tjock, jag gick till ICA på rasterna och tröståt choklad och godis.
men jag hade ändå en del vänner i klassen då.
men på vintern så gjorde jag en ganska taskig grej mot en av tjejerna av de jag var med, och de slutade va med mig helt. jag gick ensam på skolan och gör det fortfarande. men iallafall. jag mådde ok i åttan när jag vant mig men mår rent ut sagt skit idag, i nian.
min bästa vän är jag nästan aldrig med längre, flera månader sist. hon är med hennes vänner i hennes klass istället och känner mig utbytt :/. så är mest hemma hela dagarna efter skolan, har inget socialt liv alls, ingen verkar visa något intresse alls för att vara med mig, förutom när alla andra är upptagna.
mitt liv är samma varje dag. jag vaknar och blir ledsen över att drömmen slutar, och att verkligheten finns. jag springer till bussen och sätter mig på ensamsätet längst fram. när jag kommer till skolan gör jag nästan aldrig skolarbete på lektioner och sedan får jag ett berg inlämningar att göra hemma som lärarna tjatar på mig att jag måste göra, men de fattar inte att jag inte orkar längre!. om det är hål låser jag in mig på toan eller går ner till stan, vill inte bli sedd av folk som vet vem jag är för att jag är för ful och patetisk. sedan åker jag hem och sitter med datorn tills jag somnar.
jag orkar inte leva såhär, mitt liv känns totalt meningslöst. ingen bryr sig om mig och ingen ser hur dåligt jag mår. jag har alltid blivit sedd i familjen som den duktiga som klarar allt själv, men jag orkar inte längre! det finns ingen människa jag kan berätta hur jag känner för, och de flesta jag känner tycker nog jag är jobbig och klängig.
det känns som att ingen ser mig eller bryr sig om mig förutom min närmsta familj, men de har nt tid för mig heller och kan inte prata om allt med dem. ingen skulle sakna mig om jag försvann.
vad ska jag göra för att kunna va mig själv, för att kunna få vänner?( är väldigt stel, hatar mig själv ännu mer pga det).
Du behöver definitivt jobba på ditt självförtroende. Du kanske på sätt och vis kan starta om på nytt när du börjat gymnasiet på ny skola? Börja vara social med nya människor osv.
Randomgurl:
hej,, vet egentligen inte varför jag gör detta inlägg, och ber om ursäkt för hur konstigt jag skriver o uttrycker mig, de ingår väl i att vara så cp som jag är antar jag. Behöver skriva av mig och få prata med någon om detta. varnar för väldigt lång text :/.
Förlåt om jag inte citerar hela din text, ingen fara om du skrivit långt, ibland behövs det om man ska kunna formulera sig rätt och berätta om allt man har att berätta om.
Randomgurl: för det första kan jag väl säga att jag är misslyckad. nästan hela mitt liv har jag varit konstig och utanför.
Jag skulle inte alls säga att du är misslyckad, du är bara annorlunda, precis som jag också var och är, då går folk på en för att man inte är som alla andra, det är så folk funkar.
Randomgurl: det var inte bara att de retade mig, utan de slog mig ofta också.
Jag känner något oerhört med dig, var också ensam i hela högstadiet, det var folk som gjorde väldigt hemska saker mot mig, ingen slog mig men de gjorde andra vidriga saker mot mig, visade äckliga saker på datorn. Jag orkar inte berätta om det, vill bara glömma skiten och gå vidare. Jag var och är fortfarande lite tjock, blir alltid lite ful på bild (tycker jag) då jag är lite knubbig så att säga. Så jag var inte smal som alla andra och hade dessutom inte några vänner och den enda ''vän'' jag hade retade mig, vi har ingen kontakt idag.
De som jag gick ihop med på gymnasiet i samma klass funkade det ett tag med, sen hände det saker och man kom ifrån varandra och 4:e året (jag har Aspergers så då kan man gå 4:a år) var man inte så jätteintresserade av varandra, det är en kille som jag tänker försöka att ha kontakt med annars ingen. Sen är det en kille från klassen under som gick ut på 3 år som jag har god kontakt med, tyvärr har vi inte kontakt så ofta nu.
Jag kan säga dig att mina två första år på gymnasiet var ett helvete, jag mådde piss, kunde typ inte prata med folk och var riktigt depprimerad men så började 3:e året och jag träffade en kompis som blev fler och fler kompisar från år 1, det var en som vi kom ifrån varandra ett tag sen blev det bra igen. Sen började jag prata med de som gick år 2, det var nog året efter alltså när de gick i år 3 och jag gick sista året så var det ett gäng härliga grabbar som jag har god kontakt med. Så du kan ha goda utsikter och vill du prata och ha kontakt får du gärna PM:a mig. Nu har du fått lite av min historia, jag vill gärna lära känna dig bättre. 
major:
Du behöver definitivt jobba på ditt självförtroende. Du kanske på sätt och vis kan starta om på nytt när du börjat gymnasiet på ny skola? Börja vara social med nya människor osv.
Hon har visst avregistrerat sitt konto. 🙁
