Jag vet inte om det hör hemma här men känner att jag behöver skriva/prata av mig någonstans. Ni behöver inte läsa eller kommentera
I hela mitt liv har jag gått runt utan att ha en riktig vän. Enda gångerna som jag har haft en "vän" så har det varit för att utnyttja mig, i mindre eller större skalor. Folk skriver bara när dem behöver hjälp med skolan, när deras partner gjort slut, när dem inte har någon annan osv. Jag är aldrig förstavalet och ingen frågar mig om hur jag faktiskt mår. Under skoltiden har jag ofta fått meddelanden om "hej, ska vi arbeta tillsammans. Nr. 1 och 2 kunde inte så hoppas att du kan". Hur ont gör inte det att höra? Jag vet att jag låter arrogant eller självisk men jag önskar bara att någon kunde vandra fram till mig och fråga hur jag mår eller om vi ska ta en fika och bara vara.
Jag är normal, vill jag tro. Jag försöker visa folk vem jag är genom att prata (även om jag hatar small talk), le och skratta åt deras skämt. Jag lyssnar gärna om någon behöver mig. Det enda jag inte gör är att följa med på fester eftersom jag avskyr när folk är onyktra. Men annars försöker jag umgås med folk, när dem frågar...
Jag undrar ofta om det är något som jag gör fel, varje gång jag träffar nytt folk försöker jag vara intressant, men det funkar inte. Även om någon lyft blicken så finns det alltid någon annan som vandrar in och är dubbelt så intressant. Den personen är ju poppis, klär sig snyggt, var på den senaste festen och är helt enkelt "bae", som folk verkar tycka om att kalla andra.
Jag fattar helt enkelt inte, jag har nått den åldern då alla ska ha vänner, jag börjar ge upp på att hitta någon som mig. Någon som älskar att prata men som även kan lyssna, någon som inte bryr sig om fester utan hellre sitter och spelar eller kollar film och även någon som accepterar mig för den jag är. Jag vet att det är mycket att begära, men man får väl drömma? Jag är inte perfekt, jag är blyg och osminkad med ingen känsla för mode. Jag spelar hellre än festar (festar i och för sig aldrig men ni fattar) och älskar att sitta med en bok när jag är ensam.
Kanske får ovanstående ting att få mig att låta som en riktig misslyckad typ, men jag har lyckats få en pojkvän - så helt socialt efterbliven kan jag väl inte vara? Fråga mig inte hur jag lyckades få honom men han är helt fantastisk och jag skulle inte byta någonting mot honom. Men hur perfekt han än är så finns det vissa saker jag inte vill prata med honom om, vissa saker man kanske hellre vill snacka med en kompis om. Han har introducerat mig för alla hans vänner, men jag har inte haft en enda att introducera honom till, bortsett från mi familj. Lite hugger det i hjärtat.
Jag vet att detta troligtvis inte lät logiskt, att jag borde vara nöjd med det jag har och hålla käften, men jag skrev detta enbart för att snacka av mig, ingen behöver läsa och ingen behöver kommentera. Jag kommer troligtvis inte svara på någon ändå för planerar att stänga ner mitt konto här. Men om du läste så tack för att du tog dig tid, hoppas att du får en fortsatt trevlig dag/kväll!
du verkar jättefin, det blir bättre med åren när folk mognar mer, sen handlar det ju absolut om vilka människor du umgås med
sluta basha dig sj så mkt, du är fin o har rätt o tycka som du gör 🙂
Typ same here. Dock är jag sjuk i huvvet så fattar att folk inte vill umgås med mig
Känner igen en del av detta i mig själv för många år sedan, innan jag insåg att människor är avskum (ta det med en nypa salt) och att det är bättre att ha väldigt få men väldigt BRA och NÄRA vänner istället för att ha en massa ytliga bekantskaper som man tror sig veta var man har dom, men när det kommer till kritan så visar det sig bara vara folk som vill att man ska ställa upp men som aldrig "kan" ställa upp för en. Jag vet att detta är en smaksak, men jag personligen har hellre två vänner som jag vet ställer upp för mig som jag gör för dom än 10 som jag antar ställer upp för mig bara för att jag ställt upp för dom.
huhh: sluta basha dig sj så mkt, du är fin o har rätt o tycka som du gör 🙂
Till detta vill jag tillägga: sätt dig själv mer i första hand, för ingen kommer att bry sig om dig så mycket som du bryr dig om dig själv. Detta är inte så själviskt som det låter. Detta är egentligen inte själviskt alls - så länge du inte enbart tänker på dig själv och aldrig på någon annan, ens det minsta.
InteMycketMer: men jag har lyckats få en pojkvän - så helt socialt efterbliven kan jag väl inte vara
Är det något jag märkt så är det att människor - oavsett var dom är i livet och oavsett kön - ofta är för hårda mot sig själv. Det är ju inte så lätt att sluta vara det bara för att någon säger att man ska sluta vara det, men det är värt att ha det i åtanke att många är för hårda mot sig själv.
Ingenting med det som får dig att låta misslyckad, olika personer är helt enkelt olika. Jag skulle säga att det mest låter som om du har haft otur med vilka du har träffat.
Och sen ska du inte behöva känna att du måste ursäkta att du skriver här. Du har full rätt att känna som du gör och att dela med dig av det, låt ingen intala dig något annat.
