Vill så gärna bli kvitt den här ångesten nu. Det är så hemskt att inte kunna förmå sig till en enda tugga utan att få sån panik. Just nu är det faktiskt riktigt, riktigt illa. Men ingenting händer, och jag vet att det inte lönar sig att be om hjälp heller. För det gör ju inte det! När jag var utan våg och utan kontroll och tankarna rasade så det skallrade i huvudet, och jag desperat nog frågade BUP om hjälp, eventuella viktkontroller - någonting för att se åt vilket håll det gick åt just då - så harklade min kurator sig lite lätt och sa att jag nog borde försöka ta det med skolhälsovårdaren istället.
Vad ska skolhälsovårdaren göra? Är hon kapabel att göra något? Jag är så trött trött trött nu, så trött, och vågar inte ens tänka på hur mitt liv ska se ut. Tänk om det aldrig släpper, eftersom alla demonstrativt vänder andra kinden till när jag skriker att det är akut, tänk om jag kommer behöva kämpa med det här hela mitt liv?
Det här kan inte vara for real. För att få en diagnos behöver jag väga 46 kilo, har jag kommit fram till. Men dit vet jag med all säkerhet att jag inte kommer rasa, egentligen har jag kommit fram till att anorexi skulle vara en feldiagnos, men UNS har jag, jag har det, jag lider, jag klarar inte av det här mer.
Vad fan ska jag göra?
Så hemskt. Kan inte dina föräldrar ta kontakt med BUP? man behöver ju inte ta kontakt via skolan
soimpolite:
Kan inte dina föräldrar ta kontakt med BUP?
Jag vet inte om du läste det, men:
timeisrunningout:
och jag desperat nog frågade BUP om hjälp, eventuella viktkontroller - någonting för att se åt vilket håll det gick åt just då - så harklade min kurator sig lite lätt och sa att jag nog borde försöka ta det med skolhälsovårdaren istället.
BUP hjälper mig inte, med andra ord. Trots upprepade försök från mitt håll.
timeisrunningout:
BUP hjälper mig inte, med andra ord. Trots upprepade försök från mitt håll
Aha uppfattade det som att det var skolsköterskan som nekade dig BUP. Är inte riktigt vaken. Men om det nu inte finns några andra alternativ, fejka självmord? Eller något som gör att de får upp ögonen för dig. Just nu är ju ändå det mest relevanta att du faktiskt får hjälp, då får man nästan svika sin "heder" lite
soimpolite:
Eller något som gör att de får upp ögonen för dig. Just nu är ju ändå det mest relevanta att du faktiskt får hjälp, då får man nästan svika sin "heder" lite
Jag har gått till BUP i lite över ett år. De känner till alla mina problem och vet mycket väl att jag har svårt med det här, men de struntar i det. På riktigt. Så fort jag säger ett ord om matångest så byter min kurator samtalsämne.
tre steg för att överkomma matångest![[party]](/img/smilies/party.gif)
:
1.inse att du är tjock alt. kommer bli tjock förr eller senare hur du än gör.
2. inse att det inte spelar någon roll.
3. sluta bry dig.
![[y]](/img/smilies/thumbup.gif)
timeisrunningout:
Vad fan ska jag göra?
ÄTA!?
Förstår inte hur det kan vara svårare än att bara slå bort tanken när man äter. Ät något gott och tänk bort ångesten, tänk att det är så gott istället. ![[rolleyes]](/img/smilies/rolleyes.gif)
Alltså, jag förväntade mig trollande i form av folk som skulle påpeka att jag är tjock och ska lära mig leva det (förväntade mig dock mer av dig, gugge) och så, men just nu framstår ni som rent ut sagt korkade.
Det är inte bara att "sätta sig ner och äta" eller "tänka på hur gott det är". Ätstörningar är en psykisk sjukdom. Skulle ni säga åt en manodepressiv människa att sluta upp med humörsvängningarna eller? Hoppas inte det iallafall.
Tyrael:
Förstår inte hur det kan vara svårare än att bara slå bort tanken när man äter. Ät något gott och tänk bort ångesten, tänk att det är så gott istället.
![[tired]](/img/smilies/tired.gif)
Ja, för så lätt är det ju verkligen.
S3ON:
ÄTA!?
Captain Intelligent har talat ser jag.
timeisrunningout:
Captain Intelligent har talat ser jag.
![[wink]](/img/smilies/wink.gif)
Förstod inte den där texten till 100%
Men du är underviktig, och får ångest när du äter..
Du vet inte om det lönar sig att be om hjälp, men du ber oss om hjälp...
Vad söker du för typ av hjälp?
Går inte att citera nu, men har några synpunkter. Ett: jag är inte underviktig. Jag är, enligt BMI-skalan, normalviktig, precis i mitten.
Två: jag har inte sagt att det inte lönar sig, det var inte så jag menade. Det jag klagade på var att trots att jag, upprepade gånger, sökt hjälp sedan jag var TRETTON, inte har fått nån hjälp ännu.
Jag söker hjälp som fungerar. Syftet med det här inlägget var att få skriva av sig för att vårdsystemet inte hjälper en om man inte har en viss vikt.
Det jag menade med min kommentar att det inte är ett superintelligent råd, att säga till någon med ätstörningar att äta.
S3ON:
Vad söker du för typ av hjälp?
Se ovanstående post.
Det är så hemskt att man ska behöva kämpa för vård. Jag gick till skolsköterskan och hon ringde till psyk och fixade allt åt mig. Överdriv till max om det är det som krävs för att du ska få hjälp.
Även om det är svårt att få regelrätt ätstörningsvård när man är normalviktig (tyvärr är det så) så måste du få kurator/psykologkontakt snarast. Du måste få prata med läkare. Ta kontakt med vårdcentralen eller be dina föräldrar att kämpa åt dig. Det finns vägar.
uppenbar:
så måste du få kurator/psykologkontakt snarast.
Men det är ju däri problemet ligger. Jag har pratat med hundratals olika psykologer och kuratorer, eller så känns det iallafall. Kanske tre eller fyra här på hemorten, och när jag bodde i Stockholm pratade jag med 2. Alla sa ungefär samma sak, avfärdade mina problem, och sa att jag kunde få åka till en klinik och se på tjejer med riktiga problem istället.
Alltid, alltid den där förlöjligande attityden, det är för mig samma sak som om de skulle klappa mig på huvudet och säga åt mig att äta en bulle så ordnar det sig.
Till och med mammas barndomsvän som är barnpsykiatriker sa till min mamma att jag inte är typen som skulle få ätstörningar. Förmodligen därför mina föräldrar har varit så blinda i alla år.
Tyrael:
Förstår inte hur det kan vara svårare än att bara slå bort tanken när man äter. Ät något gott och tänk bort ångesten, tänk att det är så gott istället.
timeisrunningout:
Det är inte bara att "sätta sig ner och äta" eller "tänka på hur gott det är". Ätstörningar är en psykisk sjukdom. Skulle ni säga åt en manodepressiv människa att sluta upp med humörsvängningarna eller? Hoppas inte det iallafall.
