Hejsan. Jag är en 14 årig tjej. Jag behöver ta upp om ett väldigt allvarlig ämne. Detta kan bli en aning långt.
Enda sen jag vart diagnostiserad som "ADHD-barn" (jag var yngre då, ca 5-9 år) har jag förstått att ingenting är som det ska längre. Jag får hem massa pärmar, papper, böcker m.fl.. om just ADHD, och det påverkar mig väldigt, väldigt hårt. Jag tar tabletter emot min ADHD och inga tabletter kommer förmodligen aldrig att fungera på mig (jag har provat mer än 1 sort). Skolan har alltid varit ett problem för mig, seriöst. Däremot lyckades jag verka superlycklig, fastän jag inte var det. Jag har varit mobbad sedan dagis, men har aldrig vågat berätta för någon (inte ens inför mina föräldrar), eftersom att jag har alltid vetat att dem har ljugit för mig, använder mitt funktionsnedsättning som ett vapen emot mig o.s.v. och det får mig att känna väldigt ovälkommen, onormal och omänsklig. Min familj tror att dem vet ut och in om mig, när dem inte ens vet vad som händer när ingen ser. Jag har blivit misshandlad, grovt dessutom i allmänheten. Jag lyckas ALDRIG med att få ett stopp på allt det här, men det kommer nog aldrig att gå. Jag började sluta vara ute och vara ute bland folk och började starta mitt virtuella, digitala liv. Jag började äntligen känna mig lycklig. "Äntligen kan jag få prata ut med någon utan att det blir massa bråk hemma. Det här är vad jag behöver". Men det varade inte länge. Mamma och pappa är ju skilda sen.. vad kan jag ha vart? Runt 8 års åldern. Dem berättar ändå massa saker om mig, som till exempel mitt privata liv som jag helst vill ha för mig själv, mina dokument om viktiga saker som betyder mer än allt för mig och sådant. En gång när jag var hos mamma och skulle till pappa så tog det en stund för mig att fixa mig i ordning. Jag använde sociala medier utan att pappa visste om det och jag vet att han aldrig skulle tillåta mig använda det heller. Men återigen. Han skällde ut mig för att jag ville säga adjö till mina vänner, att jag överhuvudtaget hade vänner. Nu i dagsläget har jag knappt några vänner på grund av just min far. Han vet att jag verkligen älskar barn, I am so obessed med barn och jag kunde under långa perioder bara vara med barn, sen förbjöd han mig för att få träffa dem utan anledning, förutom att jag är för "gammal" för dem. Jesus, det är bara max 5 år i mellan oss. En annan gång så kallade han mig för fruktansvärda ord som man kan säga till sin dotter. Han sa, eller ja röt åt mig:
"JAG HAR FAN VÄNTAT I 3 KVART! FAN HAR DU GJORT?!"
"JÄVLA MONGO, IDIOT ÄR DU, MIFFO"
Jag vågar inte ens ta upp mer saker om min pappa.
Min mamma, hon och jag har också haft jättejobbig uppväxt tillsammans. Vi bråkade jämt, ibland slutade det med att grannen nästan fick ringa till polisen. Och det händer varje jävla dag. Hon har erkänt att hon, my mother, bryr sig inte om mig längre. Jag grät mig till sömns för inte så längesen, men guess what? Jag fick gråta tills döds istället. Jag började göra saker till henne, men hon uppskattade dem aldrig. Av något slag behöver jag henne, fan vet jag varför. Hon älskade mig förut, men jag vet det att hon inte gör det längre. Vi kan konfliktera grova konflikter om precis vad som helst, och det är fan inte kul. Jag blir knuffad hur som haver, försöker hjälpa min familj, men får ändå skit för det också. Så fort jag skaffar hjälp, blir jag ännu mer illa till mods. Ingen lyssnar längre på mig mer. Jag kan visa er några konversationer som bevis 😉
Min lillebror, som bara är 4 år yngre än mig gör verkligen allt för att jag ska antingen dö eller byta familj. Han värdesätter mig brutalt dåligt och får mig att bara vilja ta självmord. Han gör så jag får skulden till allting, till och med om att han har bajsat kan jag få skiten för det. Men jag antar att det är för att jag är "äldst" och allt är mitt jävla fel. Han jämför mig med sina bästa vänner, och det slutar jämt som om jag vore värsta skunkkstenen.
Under en tid hade jag faktiskt människor som brydde sig om mig, älskade mig o.s.v., men mina föräldrar gick i an mot dem också, så jag ser dem aldrig mer.
Min storebror, den äldsta övergav mig när jag var liten. Hade han stannat hos mig hade jag mått iallafall lite bättre.
Jag har seriöst försökt allt. Jag har verkligen gett upp. Endast "mirakler" kan rädda det här. Men ordet existerar inte i mitt liv 😉 Jag önskar verkligen att jag kunde få ta självmord en dag och slippa allt eller hamna hos en fosterfamilj, eftersom jag knappt vågar äta.
Nämnde jag att jag mår psykiskt dåligt? Jag hade under en liten kortare tid än alla andra jag hade en så kallad "deep emotions-period" och jag vart mer och mer inåtriktad. Tillslut uteslöt jag mig från verkligheten (gör det än idag för att söka hjälp o.s.v.) och vart ovan med människor. Fick problem med människor tack o vare hur jag mår och mina ADHD-attacker. Jag har också ätstörning och ångest. Inte ens BUP och SOC vet om 'et. Väljer att hålla sådant inombords.
Jag vet att ingenting kommer bli bättre och jag kommer aldrig bli helt frisk. Men är det någon som kan berätta för mig om jag är akut i behov av e fosterfamilj eller något sådant? Snälla, berätta.Det kan göra skillnad i mitt förstörda liv.
/Bollie
Känner verkligen med dig och blir väldigt ledsen för din skull över att det är sådär. Tycker det är väldigt sorgligt att du ska ha det så. Men dessvärre vet jag inte hur du göra, tyvärr. Finns det någon du känner att du kan prata lite med, som du kan ta upp det där med att du funderar på fosterfamilj med, och prata med om hur du mår?
Har väl för min del inte direkt haft det lika jobbigt som du, men vissa saker som du känner, känner jag iaf igen mig i, typ i att känna sig onormal osv. Vet även hur det kan kännas att ständigt känna sig missförstådd och att bli illa behandlad. Du kan ju alltid skicka ett pm om du vill prata, så ska jag försöka svara när jag orkar. Kan inte garantera att jag svarar särskilt snabbt för mår själv inte särskilt bra just nu.
Hoppas iaf det blir bättre för dig, att det ordnar sig tillslut. Kram! <3
jag orkar inte läsa allt (adhd du vet) men detta med medicin, Amfetamin och alkohol är de bästa adhd medicinerna genom tiderna (MOT ADHD)
Vad för adhd medicin tar du? ? Plus vilken styrka
Bandit.:
jag orkar inte läsa allt (adhd du vet) men detta med medicin, Amfetamin och alkohol är de bästa adhd medicinerna genom tiderna (MOT ADHD)
Ja. Men jag kan inte skapa en utväg från att undgå mina tabletter o.s.v. Det som skrämmer mig mest med ADHD-tabletterna är att dem ser ut som droger (fast istället för färgen röd som finns på vissa är det mörkblå). Folk tror seriöst att det är droger och frågar mig tusen gånger om jag har tagit droger och det är inte alls kul att höra.
Man kan motverka och på ett fysiskt och psykiskt sätt ta bort ADHD genom att äta mycket nyttig mat o.s.v. Det går inte bra, eftersom att jag har ätstörning som snart är på väg till att bli anorexia.
goosth:
Vad för adhd medicin tar du? ? Plus vilken styrka
Elvance / Concerta (har inte hört vilken dos jag tar på över ett halvår och att komma ihåg vilka jag har tagit kan bli förvirrande), styrka 3-4. Under styrkan 5 iallafall.
Prata om att höja dosen så kanske det hjälper
Bollie:
Ja. Men jag kan inte skapa en utväg från att undgå mina tabletter o.s.v. Det som skrämmer mig mest med ADHD-tabletterna är att dem ser ut som droger (fast istället för färgen röd som finns på vissa är det mörkblå). Folk tror seriöst att det är droger och frågar mig tusen gånger om jag har tagit droger och det är inte alls kul att höra.Man kan motverka och på ett fysiskt och psykiskt sätt ta bort ADHD genom att äta mycket nyttig mat o.s.v. Det går inte bra, eftersom att jag har ätstörning som snart är på väg till att bli anorexia.
erkänn du äter sån här äcklig jävla stratera
Jag tror du hade mått bra av att komma till en fosterfamilj! Det är kanske inte så lätt att få dock :/ Jag har själv brutit med min familj och känner igen delar av behandlingen. Det låter väldigt mycket det du berättar och så ska det inte vara. Jag hade pratat med skolkuratorn eller skolpsykologen, sjuksköterskan eller vad det nu finns för några i skolan. Det är en bra början tycker jag. När det gäller din ADHD så kommer den att bli bättre! Du ska vara glad över att ha fått en diagnos för då kanske du får bättre förståelse för dig själv? Det är många i dag som går runt med adhd utan att inse det och de hamnar i trubbel på olika sätt. Jag träffade en del när jag satt i fängelse :$ Jag har nog själv lite drag av det haha. Men vetskapen om det och att förstå vad det innebär kommer att hjälpa dig längre fram!
Du är 14 skriver du och du ska veta att du inte kommer att vara fast hos dina föräldrar för evigt. På samma sätt som jag inte satt i fängelse för evigt. Tiden går ganska fort ändå. Försök koncentrera dig på skolan, på bra betyg och ett roligt gymnasieval, ett bra jobb och på det viset visa dina föräldrar och syskon att det är du som kommer bäst ut, att det är du som får det bästa jobbet! Så är det för mig trots mitt fängelse! Jag har bättre jobb och bättre betalt än mina syskon 🙂
Mat är viktigt! Mat och vila! Det påverkar en psykiskt och man ska orka kämpa mentalt med! En sak som faktiskt är viktigt är att försöka säga till sig själv något positivt då och då! Även försöka tänka att föräldrarna, syskonen inte förstår. Liksom att kapsla i det i något mindre dåligt så man själv inte framhäver allt dåligt. Det låter kanske lite dumt men man påverkas av sin egen syn på saker om man säger så! Hjärnan är fantastisk på det viset 🙂
Jag hoppas du känner att det finns folk som känner för dig, och folk som tänker på dig och bryr sig!
Kram...
Glad_Nisse:
Jag tror du hade mått bra av att komma till en fosterfamilj! Det är kanske inte så lätt att få dock :/ Jag har själv brutit med min familj och känner igen delar av behandlingen. Det låter väldigt mycket det du berättar och så ska det inte vara. Jag hade pratat med skolkuratorn eller skolpsykologen, sjuksköterskan eller vad det nu finns för några i skolan. Det är en bra början tycker jag. När det gäller din ADHD så kommer den att bli bättre! Du ska vara glad över att ha fått en diagnos för då kanske du får bättre förståelse för dig själv? Det är många i dag som går runt med adhd utan att inse det och de hamnar i trubbel på olika sätt. Jag träffade en del när jag satt i fängelse :$ Jag har nog själv lite drag av det haha. Men vetskapen om det och att förstå vad det innebär kommer att hjälpa dig längre fram!
Du är 14 skriver du och du ska veta att du inte kommer att vara fast hos dina föräldrar för evigt. På samma sätt som jag inte satt i fängelse för evigt. Tiden går ganska fort ändå. Försök koncentrera dig på skolan, på bra betyg och ett roligt gymnasieval, ett bra jobb och på det viset visa dina föräldrar och syskon att det är du som kommer bäst ut, att det är du som får det bästa jobbet! Så är det för mig trots mitt fängelse! Jag har bättre jobb och bättre betalt än mina syskon 🙂
Mat är viktigt! Mat och vila! Det påverkar en psykiskt och man ska orka kämpa mentalt med! En sak som faktiskt är viktigt är att försöka säga till sig själv något positivt då och då! Även försöka tänka att föräldrarna, syskonen inte förstår. Liksom att kapsla i det i något mindre dåligt så man själv inte framhäver allt dåligt. Det låter kanske lite dumt men man påverkas av sin egen syn på saker om man säger så! Hjärnan är fantastisk på det viset 🙂
Jag hoppas du känner att det finns folk som känner för dig, och folk som tänker på dig och bryr sig!
Kram...
Vad fan har du gjort för att hamna i fängelse?
jag kan inte äta, det händer bara inte.
jag försöker få dem att förstå, men dem vägrar bry sig om mig och skiter i allt om mig.
jag har vänner som bryr sig om mig, har känslor för mig. men vettefan om de tänker på mig.
kram
Bandit.:
erkänn du äter sån här äcklig jävla stratera
kan ha gjort det på grund av bup.
goosth:
Prata om att höja dosen så kanske det hjälper
den jag har är redan för stark, men hjälper inte ett smack när jag får panikattacker osv.
Bollie:
kan ha gjort det på grund av bup.
Be om elvanse eller nått det är ju den ända adhd medecin som faktiskt visat hjälpa på typ över 95%av alla med adhd problematik
Bandit.:
Be om elvanse eller nått det är ju den ända adhd medecin som faktiskt visat hjälpa på typ över 95%av alla med adhd problematik
det är den jag använder nu. men den suger som fan.
Bollie:
Vad fan har du gjort för att hamna i fängelse?
jag kan inte äta, det händer bara inte.
jag försöker få dem att förstå, men dem vägrar bry sig om mig och skiter i allt om mig.
jag har vänner som bryr sig om mig, har känslor för mig. men vettefan om de tänker på mig.kram
Haha, ja hur jag hamnade i fängelse är lite privat. Jag har inte gjort någon illa kan jag i varje fall säga!
Jo, jag vet att det är svårt att äta men man får väl tänka på att det bara är mat och försöka hitta något enkelt att stoppa i sig då och då.
Det är inte lätt att få dem att förstå. Vad jag försöker säga är att när man inser att de inte förstår så får man typ ge upp och gå vidare. Att inte fastna i det. Det är inte lätt för man vill ju säga något, förklara något för dem.
Dina vänner som bryr sig och har känslor för dig tänker helt säkert på dig med 🙂
