Regnets droppar träffar den leriga marken som pisksnärtar och den gråa dimman skapar ett dunkelt ljus längs med klippkanten. Jag tittar ner, ser hur havets vågor kraftigt slår upp mot bergskanten. Ängsligt biter jag mig i läppen och känner hur huden knottras på armar och ben. Vågar jag? Vågar jag ta steget, steget ut till friheten? Vågar jag ta steget bort från allt? Jag vågar. Jag borde våga. Det finns ingenting att förlora. Vad tar jag ett steg bortifrån? Ingenting. Bara en massa skit som gud dumpat just på mig. Gud? Vad kom det ifrån? Gud och gud. Om det nu finns en gud så hatar han fanimej mig. Varför? För att jag inte är värd bättre än så.
Plötsligt känner jag en svag vibration vid låret. Tre snabba signaler som försvinner ut över havet, ut i regnet och ut i dimman. Jag fiskar upp den svarta lilla Nokian. Vet inte varför jag inte bara slänger ut den över klippkanten direkt, skippar skiten. Jag vet ändå vad det kommer att stå, och finner att jag har rätt så fort jag läser texten i sms:et från Philip.
"Jävla hora, du ska dö. Fitta, ingen vill ha dig. Dö."
Palla, tänker jag bara. Palla dig och palla livet. Jag låter mobilen slinka ur handen, ser hur den krossas mot klippkanterna och hur dess olika delar flyger ner mot havets kraftiga vågor. Ser hur du och dina ord krossas, försvinner bort. Känner en lättnad i hela kroppen, en lättnad som snart byts ut mot den där tunga känslan igen. Ingen vill ha dig. Jag borde inte bry mig, fan, jag borde skita i dig och dina jävla ord. Men det gör så ont, så ont. Det är som om orden är vassa knivar, och inte bara ord. Vassa knivar som skär in i bröstet, träffar hjärtat och sprider en smärta över hela kroppen. Du ska dö. Och fan, jag pallar inte mer. Jag ska dö.
Och så tar jag steget. Jag vågar. Jag tar steget, känner hur den kalla, trygga bergsklippan under mina fötter inte längre finns där. Bara luft. Jag flyger. Jag flyger bort, bort från allt. Bort från ingenting.