Jag har alltid varit den personen som ställt upp för andra, det kan vara att låna ut saker mm. Även när jag var yngre så var de alltid jag som hörde av mig till folk. När jag föräntas vara denna personen av folk, så tror dem att jag bara ska okej snälla gulliga du, jag ska göra detta till dig, varje gång. Men tänk om jag inte vill vara den personen längre? Jag vill ju känna att jag också får något tillbaka. Så bara för att jag väljer att säga nej, så är det mitt fel, för jag inte ville låna ut den där plattången eller vad som helst, som dessutom är min/mitt.
Det tycker jag är väldigt jobbigt, att bara för att jag säger nej, att det är mitt fel, för jag valde att känna efter att nej jag vill inte göra detta, är det mitt fel då? Har ni arit i liknande situationer som jag? hur gjorde ni då och hur reagerade folk då?
jag säger sällan nej men när jag gör det då blir folk chockade men dem säger ok och frågar någon annan
Jag har också alltid varit den som ställt upp. Dock har jag alltid haft riktigt folk omkring mig som förstår ett nej och inte blir arga för man inte ställer upp på exakt allt.
PWr:
Jag har också alltid varit den som ställt upp. Dock har jag alltid haft riktigt folk omkring mig som förstår ett nej och inte blir arga för man inte ställer upp på exakt allt.
Det roliga är att de förstår inte att jag tycker detta är jobbigt, utan säger att de är mitt fel, att jag beter mig som ett barn osv. men ingen frågar mig om hur jag mår eller känne
Förlita dig inte på människor.
Varje människa kommer att göra dig besviken!
Var försiktig och investera inte allt vad du har, livslust, glädje, känslor i människor.
Detta är sant: Ingen människa kan hantera att bära din själ igenom livet.
Dra detta till sin slutdestination; Döden.
Hur ska en människa leda dig in i nästa värld?
Det går inte.
Så mitt råd till dig är att du förlitar dig på Gud för han ska ge tillbaka allt vad du ger honom och mer än så, du ska få ett överflöd av honom och bli världens ljus, och jordens salt.
