När man väl läser en bok, ser en film, eller i synnerhet spelar ett spel som man finner extraordinärt fantastiskt, så är det ett helvete, för man vet när det är slut att man aldrig någonsin kommer att kunna uppleva det med samma obekanta ögon igen, samma magi kommer inte åter, även om man så väntar 10 år och försöker återuppleva så minns man ändå lite för mycket för att det skall kännas autentiskt nytt och fantastiskt.
Jag antar att musik är det mest förlåtande i det avseendet, en fantastisk låt kan man höra något hundratal gånger under en relativt kort period och fortfarande tycka vara jävligt bra även när man är "mättad", om man sen lyckas glömma bort den i några år och hör igen så blir den om möjligt bättre, i den händelse att nostalgin inte mördar ens själ.
Jag talar om saker som verkligen anslår en sträng i ens själ och berör ens känslor på ett nästan intimt personligt plan, inte något som "bara" är jävligt bra, för sådana saker träffar man inte på var dag. Jag har på allvar önskat mig hjärnskador för att kunna glömma bort att jag någonsin upplevt vissa saker och lära känna dem på nytt, vid det laget så är det bortom att bara vara fantastiskt, då är det snarare ett problem.
Är det dåligt att saker är för bra? Vad tycker ni?
Jag förstår precis vad du menar. Jag önskar att jag kunde återuppleva final fantasy 9. Kanske det mest fantastiska spel jag någonsin spelat.
om det inte var för bra så hade du inte gillat det från första början. Uppskatta och kör om
Kudhos: Uppskatta och kör om
Men det blir absolut inte samma sak, vill ha den där ursprungliga glädjen, inte repetition
Morgonstjärna:
Men det blir absolut inte samma sak, vill ha den där ursprungliga glädjen, inte repetition
men du kan inte så tough shit bro
Hade gärna nollställt mitt minne och sett om The Wire igen
trodde d skulle handla om fin kultur så detta va god överraskning
men ja, önskar oxo jag kunde höra o se saker för första ggn
typ twin peaks
det finns ju fler grejer att upptäcka?+111
Det är verkligen inte helt ok.
hade velat se the worst week of my life och the worst christmas of my life igen med nya ögon uhu
jag håller inte med. "riktigt" bra kultur bygger inte på spänningen i den första upptäckten utan det bestående innehållet. att den första gången är speciell beror snarare på att ens egna förväntningar täcker över en stor del av den tydliga och återkommande upplevelse man "hade" kunnat ha av ett verk. charmen med första gången är att det fortfarande är obestämt hur man ska förhålla sig till det man läser (eller vad man nu gör) – det tillåter tillfällig egoförlust. sånt är ju skönt, men det säger ingenting om själva verkets kvalitet, bara om hur väl man passar för att inlemma sig i just det. att känslor inte kan skapas på nytt och dessutom degraderas i minnet när man försöker återkalla dem är självklarheter som jag tror många hade varit lyckligare av att bara acceptera. upptäck något nytt och värdera det du har framför dig just nu istället för att leva i det förflutna. sedan vet jag om att du personligen sannolikt inte har möjlighet att göra just det på grund av dissociation, men i alla fall.
aristoteles:
Jag förstår precis vad du menar. Jag önskar att jag kunde återuppleva final fantasy 9. Kanske det mest fantastiska spel jag någonsin spelat.
tänkte direkt på final fantasy x när jag läste OP
men vet inte om jag håller med om att detta ofta är ett problem.
tänkte direkt på final fantasy x när jag läste OP
men vet inte om jag håller med om att detta ofta är ett problem.
sluta skriva efterblivna vidriga äckliga inlägg din lilla spy hög! önksar du var död.
isola: det finns ju fler grejer att upptäcka?+111
Ah, men det är inte var dag man kommer över något exceptionellt fantastiskt
