Tjääna!
Jag har för ett tag sedan flyttat för att börja plugga, jag var dock tvungen att sluta plugga pga. att mitt förflutna kom i kapp mig, kan man säga. Men lägenheten som var tänkt att jag skulle bo i då jag pluggade har jag fortfarande kvar, fast jag är inte där så ofta, för jag fick ett jobb i samma stad som mina föräldrar bor i och då bor jag ju hos de oftast. Men redan innan jag flyttade, när jag jämt bodde hos mina föräldrar, så bråkade vi väldigt ofta och även nu när jag flyttat så, så fort jag kommit hem, efter att ha varit borta några dagar antingen i lägenheten eller hos kompisar, så börjar vi bråka och nu senast jag kom hem, var hemma i jul, efter nyår åkte jag bort ca 1 vecka, sen kom jag hem igen, då blev det bara värre, det började med att de hade varit inne i mitt rum och typ stökat till och flyttat på möbler, men jag har till och med sagt till de att jag verkligen inte vill att de rör mina grejer, för jag har lite OCD, så det där är väldigt känsligt, jag blev lite ledsen och tog upp det med de, då sa de att jag var onormal, att de hade rätt att ta mina saker bara för att de bor i lägenheten! Då blev jag väldigt arg. Jag började städa och kände bara att jag ville inte stanna hos de, men samtidigt, om de tar mina grejer varje gång jag åker, då orkar inte jag. Men grejen är att jag trivs inte så bra i min egna lägenhet( Det är grannen) och dessutom finns det ingen som jag känner eller inte så mycket att göra där. Jag har precis varit hos Farmor i Norrland och det kändes bra, men så fort jag satte min fot i Stockholm( Där mina föräldrar bor) så fick jag värsta ångesten. Och sen i alla fall så var min mamma skitsur på mig hela dagen, hon sa att jag stör henne på natten, att jag inte får vara så länge på toaletten, att jag inte jobbar tillräckligt mycket och såna saker. Så nu har jag bara suttit vid datorn, då givetvis kommer hon och säger att jag stör och att jag ska vara tyst, fast jag satt vid datorn, med hörlurar dessutom. Min farmor frågade mig om jag pratat med mina föräldrar i telefon medans jag var hos henne, men jag sa nej och så sa jag - Vi saknar inte varandra längre! och så fnissade hon lite, men det känns jobbigt att jag inte saknar mina föräldrar och att jag mår dåligt av att vara hos mina föräldrar, men ändå inte trivs i min lägenhet. Någon som känner igen sig, någon som vet hur man får sin ena förälder att tycka om en igen, mamma har varit så här sen jag fyllde 18, jag tror hon är besviken över att mina tonår inte blev som hon tänkt sig, men jag kan ju inte vrida tillbaka tiden. Jag är 22 år nu förresten, och även om jag flyttar från min lägenhet så kommer jag nog bara flytta till en ny egen lägenhet, eller ett torp i skogen, så jag slipper grannar. Men jag vill bara kunna vara med mina föräldrar igen, det går inte nu!