Du klarar natten. Och så kan du tänka varje natt. Bit ihop, och gör som ja alltid gör när de blir jobbigt:
Sparka, slå, skrik och lev djävul. Låter kanske komiskt, men sedan e du så... känslomässigt utmattad att allt du vill göra e att krypa ihop hos mamma/pappa och komma ihåg att de älskar dig.

Och glöm inte att vi finns här om de behövs. Du e perfekt, du e underbar o världen behöver dig. Okej?!?!?! Svik inte världen, snälla

Dessi:

mamma/pappa och komma ihåg att de älskar dig.

Dessi:

Och glöm inte att vi finns här om de behövs. Du e perfekt, du e underbar o världen behöver dig. Okej?!?!?! Svik inte världen, snälla

Precis!!

Jag grät mig genom natten, sittandes vid elementet med en sladd i handen. Det låter patetiskt, jag känner mig patetisk, det är nog ganska patetiskt.. Men jag trodde det var slut. Jag orkade ingenting, det var en av de värsta nätterna jag varit med om. På morgonen la jag mig i sängen och har legat där sedan dess. Idag hade jag en lite bättre dag, jag gick ut med hunden en runda och det enda jag kunde tänka på när jag passerade träden var hur någon skulle reagera om det en morgon hängde en 17årig blond flicka i något av dem. Jag vet att jag är sjuk, även om det inte syns utåt. Jag kanske har blivit väldigt bra på att ljuga om hur jag mår både för mig själv och för andra men så fort jag blir ensam så går jag sönder.

Jag älskar träningen, den får mig att må bättre. Men också hästarna gör mig lugnare, att få ta hand om någon annan och känna sig behövd kanske hjälper? De har iallafall alltid varit en del av mitt liv och jag kanske borde fokusera på dom, det som får mig att må lite bättre eller åtminstone glömmer de svarta tomma känslorna jag har inom mig. Motorer har också en slags lugnande effekt på mig, att skruva i skotern en hel dag gör att jag blir någon helt annan.

Men just nu är jag rädd för mig själv, nu vet jag att jag inte är ensam men det känns ändå så långt bort. Jag vill ha någon här, någon att luta mig mot, kunna prata med och kunna lita på. Jag har så dåligt självförtroende, speciellt efter att min pojkvän valde ett liv utan mig, att jag inte vet om jag någonsin kommer kunna erkänna mina problem för någon, rädd för att bli avvisad?

RunOver:

Jag vet att jag är sjuk, även om det inte syns utåt. Jag kanske har blivit väldigt bra på att ljuga om hur jag mår både för mig själv och för andra men så fort jag blir ensam så går jag sönder.

jag känner igen mig sjukt mycket

RunOver:

ag vill ha någon här, någon att luta mig mot, kunna prata med och kunna lita på.

säg bara till så finns jag där för dig!!!

Klyschigt men sant:

Jag har haft perioder då jag mått otroligt dåligt - förr eller senare har jag kommit ur dem, både på egen hand och genom hjälp från andra. Jag har lärt mig att det är värt att fortsätta kämpa - depression är en grogrund för personlig utveckling. I vintras var jag nästan beredd att dö, så dåligt mådde även jag ett tag, men jag bet ihop och satte upp mål för mig själv: ett i taget, och efter att jag hade uppnått det första målet så började mitt tillstånd förbättras, och det ganska snabbt.

Ge inte upp. Det ordnar sig.

Edit: Massa trötta slarvfel. Bjuder på dem.

Antar att man måste kämpa ibland men det är svårt att tänka klart när man är begravd i alla svarta tankar där nere. Jag brukar ha de sjukaste tankarna om allt möjligt och jag har otroligt livlig fantasi, hade jag bara vågat vara mig själv till 100% så hade jag nog kunnat ha riktigt kul. Mår plötsligt lite bättre.
Jag bor så långt upp i Sverige man kan komma och den här stan är (antagligen som alla andra) så otroligt fördomsfull. Jag började tänka på en vän till mig som är en av de få homosexuella som vågat komma ut med det och han är en riktig drömmare med förhoppningar och som bara ser allting i solsken. Jag önskar jag var lite mer som honom, vågade vara mig själv, stå för det och att folk ändå uppskattade mig.

J

Jag vet hur det är att var ensam, utan kompisar. Under första året på högstadiet (vilken var en väldigt tuff period för mig) så hade jag i princip inga egna kompisar. Mina gamla kompisar tappade intresset för mig eftersom det fanns nya, intressantare personer. Jag fick liksom haka på ett par trevliga killar i klassen hela tiden. Men det kändes som att jag var en outsider för dem. Men när jag sedan började 8an så förändrades allt (pga olika omständigheter, bl.a. bättre självförtroende och att de andra i klassen hunnit mogna mer). Jag blev kompis mer eller mindre med alla i klassen och mina gamla kompisar sökte sig tillbaka till mig. Med tiden blev några av dessa kompisar för livet.

RunOver:

Jag älskar träningen, den får mig att må bättre. Men också hästarna gör mig lugnare, att få ta hand om någon annan och känna sig behövd kanske hjälper?

RunOver:

Motorer har också en slags lugnande effekt på mig, att skruva i skotern en hel dag gör att jag blir någon helt annan.

Jättebra det du nämner här. Det du mår bra av är du värd att få göra. Låt dessa saker vara din drivkraft för att kämpa vidare och så småningom få må bättre igen!

Schism:

Jag har haft perioder då jag mått otroligt dåligt - förr eller senare har jag kommit ur dem, både på egen hand och genom hjälp från andra. Jag har lärt mig att det är värt att fortsätta kämpa - depression är en grogrund för personlig utveckling. I vintras var jag nästan beredd att dö, så dåligt mådde även jag ett tag

Samma här.

den ensamme:

säg bara till så finns jag där för dig!!!

Jag med

Du vet väl om att du är värdeful

Jag skulle vilja att du lyssnar på den här, och tänker att den e skriven till just dig

För oss e du just de. Värdeful

när jobbiga saker händer mig tänker jag eller säger Jag måste vara stark!