Jag försöker så mycket med allting att jag glömmer bort mig själv. Jag måste hitta tillbaka till personen som var så självsäker och glad. Att ha ett liv utan jobb vänner och hyfsad ekonomi och framförallt människor runtomkring sig som knappt förstår en, och endast ifrågasätter vad man kan och inte gör en frustrerad och att man får panik. Det är inte så konstigt att jag inte känner att jag kan berätta allt då folk inte tar mig på allvar. Det är inte konstigt att jag valt att vara själv för hur man än försökt så är det konstigt att man vill ha vänner och ha ett socialt liv.

Men vissa personer är så trångsynta och lever i en egen bubbla och kan inte uppskatta att man vill lära känna personen utan ursäktar att den inte kan eller helt enkelt inte vill ha fler vänner för den har ju så många vänner redan sedan personen var 7 år. Jag som ändå försöker vara social och framåt och vill lära känna andra blir då frustrerad över att folk bara tar det för givet att man själv ska göra allting och sedan bli besviken gång på gång. Jag har lekt färdigt och det trodde jag ni också hade gjort. Vi är inte 12, vi är vuxna och det är normalt att fika och shoppa med en vän i stan och de är så man brukar få kontakt idag.

Till dig som föreläste för mig för du gick beteende vetenskapslinjen eller till alla andra som sa nej jag kan inte för ni hade så mycket vänner så ni inte orkade ha flera. Ni som skulle vara normala personer och det visade sig att hela bunten inte alls var de här populäraste som alltid visste allting hur allting fungerade.

Ni som fått mig att förstå att ni är bara småbarn som tror ni får kompisar genom att inte lära känna någon utan tror man bara får en vän för att man råkade va vän vid 7 årsåldern. Tråkigt att det blivit så...hur tar ni kontakt med andra om ni inte tror de är normalt att lära känna personer med en fika eller shopping i stan?