så är det.. bara alla andra tror att jag mår bra så är jag liksom nöjd eller vad man ska säga.. om du förstår vad jag menar ? folk har gått igenom värre saker än vad jag har gjort, det vet jag.. så tycker väll att det bara är en massa onödigt klagande.. fast jag vill liksom fortfarande bort..nen jag vet inte om det skulle funka bättre om hon tvingade mig.. hon har ju försökt liksom men det hjälper inte.. antingen blir hon eller jag grinig.. men jag håller mig mest undan, är mest på mitt rum hela tiden med stängd dörr. där får jag vara ifred! och det är ganska skönt.. men jag vet inte.. känns liksom som jag försökt allt som går.. den här gruppen är min enda utväg, men känner redan att det här inte heller kommer funka. men jag får väll ge det en chans.

Vet precis vad du menar. Det är ett korkat sätt att tänka, men det gör jag också då och då. Klart folk har det värre, det finns alltid någon. Tänk på barnen i afrika vafan. Ingen mår dock bättre av att du också mår dåligt, så om ditt välmående ändå spelar så lite roll kan man lika gärna göra allt för att förändra det till det bättre, yes?

Hur öppen dialog om hur du mår har du med din mor? Hon vet väl att du är deprimerad men hur mycket kan ni prata med varandra om saker?

Du har försökt med en massa olika saker ja, men som vi har konstaterat går du ju runt med inställningen att du gör det för någon annans skull. Jag tippar på att det är det största problemet att ta itu med just nu, när du kommit förbi den spärren lär alla de olika sätten plötsligt börja bli mer hjälpsamma.

alltså, för bara ett tag sen kunde jag säga till mamma att jag mådde så dåligt så jag ville ta livet av mig.. men nu kan jag inte det längre.. för jag orkar inte göra henne orolig.. jag sa det till henne häromdan men då sa hon bara "jag har gjort allt jag kan, du får ta tag idet här själv nu" och då tänkte jag "ja men bra, då ses vi på andra sidan för det är mitt val här i livet =)" men aah.. sitter ju fortfarande här.. vet ju fan inte vad jag ska göra.. inte ens på psyk blir jag inlagd fast jag försökt och skulle kunna göra det igen.. så nu säger jag inget till henne längre, och inte min pojkvän och inte mina kompisar..

Kefft sagt av henne men ah, hon är väl inte mer än människa heller. Hur länge har du mått dåligt? Sedan innan händelsen du pratar om i första inlägget eller har det kommit sedan dess?

alltså, min mamma va tillsammans med en kille i 8 år. dom sista två år börja han ta på mig och grejer, han tog på å shit varje dag, flera gånger om dagen i två års tid, vågade inte säga något till någon.. så nu är det typ 2 år sedan det hände.. och för ett år sen söp jag typ varje helg, va typ inte hemma en helg, tyckte de va så jävla befriande och supa, då blev jag liksom glad, och det kändes så jävla bra! och nu har all skit börjat.. det är nu det värsta liksom har kommit.. vet inte varför det tagit så lång tid innan det värsta kom nu men .. så är det väll för en del.. tar lite längre tid för att verkligen inse och förstå vad som hänt liksom..

Hemskt. Hon träffar honom inte längre hoppas jag? Har ni polisanmält honom?

Och jo, det håller ju som sagt inte i längden att ignorera problemen. Berätta om övergången från hur det var innan till det att du började känna de obehagskänslor du har nu.

nej ´vi flytta så fort vi kunde när jag berättade för henne.. ja han är dömd för sexuellt ofredande.. alltså jag vet inte riktigt.. när vi flytta va det bara en lättnad och slippa allt det där varje dag.. och sen för ett år sen söp jag ju som mest.. gjorde massa dumma saker, bråka med min mamma hela tiden och gjorde massa dumma saker.. vet inte varför.. va väll i det stadiet där jag insett hur dum i huvet han va och tog ut det på alla andra kanske ? men nu är jag bara trött på livet! min mamma och han har en dotter tillsammans, så det har varit rättegång om att han ska få vårdnaden, och den där jävla fittdomaren säger att mamma har inte tillräckligt med skäl för att inte låta min lillasyster få va hos sin pappa.. så det är väll sånt som gör att jag mår dåigt nu också.. sen fick jag reda påatt min pappa dig i början av detta året också.. ett år eter hans död fick jag reda på det.. och sen blev jag med barn i början av året också och va tvungen att göra en abort.. eller tvungen och tvungen men.. skulle blivit ensam isf.. och vet inte riktigt om det hade gått så bra.. eller jag vet att jag hade klarat det men.. ekonomiskt och sånt där, och sen kan jag inte ta vara på mig själv heller så.. ibland ångrar jag att jag gjorde abort och ibland inte.. så händer en massa skit bara hela tiden.. och en av mina bästa kompisar år också dåligt och försökt tagit livet av sig och grejer så.. massa skit hela tiden runt om mig bara..

Bra. Uppenbarligen har du ju en hel del annat att reda ut också ovanpå känslorna kring hur din mors kille behandlade dig, mängden problem bidrar en hel del antar jag till att hopplöshetskänslorna kommer så fort när du försöker ta tag i något av dem enskilt utan att känna dig bättre för det?

Varför tror du att du inte kan prata med din mor längre om att du mår dåligt? För att hon inte orkar med det? Kanske läge att prata med henne om att du inte förväntar dig att hon ska lösa alla dina problem åt dig, men att det är viktigt att ni har en dialog hela tiden om hur du mår och att hon visar något sorts stöd i alla fall.

Nåväl, jag måste dessvärre fortsätta arbeta nu, samt ägna mig åt en del uppskjutet skolarbete. Loggar inte in så ofta men vill du fortsätta att prata senare så är det bara att slänga iväg ett PM.

jo det finns ju en del att försöka fixa.. om jag får orken till det.. fr att hon inte orkar med mig längre.. men jag förstår henne.. men så är det.. okej, men du får ha det så bra. tack för att du orkat prata med mig iallafall! 🙂

Ah, hon är ingen supermänniska bara för att hon är din mor, det är därför ni behöver snacka med varandra. Har inget att göra med att hon inte vill eller inte bryr sig. Och ingen fara, fortsätter gärna som sagt om du känner att det är till någon som helst hjälp, men just nu hinner jag inte.

Tråden låst på grund av inaktivitet