Jag, matrosen och fruarna.

När du säger orden, jag saknat så,
så kan jag nästan gå på tå.
Jag flinar stort och brett,
ja, jag älskar dig på alla möjliga sätt.

Kärlek och hat, det rymmer bara en hårsmån från varann,
men jag älskar dig - den saken är faktiskt sann.
Jag ser på dina gröna ögon, och ditt svarta hår,
jag svimmar innan du hinner ringa svärmor!

Otrohet, det förekommer,
men inte mellan dig och mig,
jag är härskare på balkongen!

Ja, dock är kärlek svår, inte alltid en sak, fylld av en ros.
Många till sjöss vet det, speciellt en matros.
Han stackars, barma fru, gifte sig om
när han var ute på havet, och söp rom.
Frugan less på hans drickande var,
kanske var det tur, att de skilda vägar gav sig av.

Vem vet, åsikter kan va' svåra att förstå,
framför allt för människor, två och två.
Denna dikt utan mening kan vara, men rim den hoppas bära eller hava.
Vissa läser den, med ett litet flin,
och andra, har kanske fått en igenkännande min.

Fruarna så trötta och lessna de är, ser på sina sorgsna barn och det där, de flyr till närmaste kiosk, ber om telefonen, och ringer sin väninna, Lotta, och säger "Nu ska det måtta!"

De lämnar sitt hem och familj, de ut i världen vill.
Och fruarna, de stackars barma fruarna, kommer aldrig, mera hem.

(c) Soffe.t

__

Haha