timeisrunningout:

Om du hör röster räknas det som en hörselhallucination.

Hörselhallucination?
Men, det känns så verkligt...

simommrt1:

Men, det känns så verkligt...

Jo, jag förstår det. Det är därför många inte vill söka hjälp om de hör röster, de har ingen sjukdomsinsikt och förstår inte att det inte händer på riktigt. Men det finns hjälp att få, ju snabbare du går och pratar med någon (t ex din skolkurator) desto fortare kan du få hjälp med det.

timeisrunningout:

Jo, jag förstår det. Det är därför många inte vill söka hjälp om de hör röster, de har ingen sjukdomsinsikt och förstår inte att det inte händer på riktigt. Men det finns hjälp att få, ju snabbare du går och pratar med någon (t ex din skolkurator) desto fortare kan du få hjälp med det.

Vad händer ifall det inte försvinner?
Ska jag bara ta medicin varje gång jag börjar höra röster?

Man kan tro att det inte finns en utväg när det är sådär svart. Man kan tro att den enda fungerande lösningen är att begå självmord, man kan känna att allting är hopplöst. Jag har också gjort det, var HELT övertygad om att min framtid var död, eller att hamna på psyket efter misslyckat självmordsförsök.

Men det blir bättre, det finns lösningar. Kanske inga som uppenbarar sig, kanske inga som finns just för stunden. Men dom KOMMER! Man kommer att må bättre.

Ett steg i rätt riktning är att försöka få hjälp. Prata med en förstående person som kan hjälpa dig att få hjälp.

Det blir bättre

Det är förjävligt att folk kan säga så till dig. Jag hoppas att du vågar söka hjälp. Att du hitar någon som du kan prata med. Det kan ju vara vem som hälst bara du får ur dig hur du känner. Du borde säga till rektorn att lärarna säger så till dig. Jag hoppas du orkar kämmpa på det kommer att bli bättre många kramar

simommrt1:

Ska jag bara ta medicin

Nja, så funkar det inte. Isåfall skulle du ta medicin vid samma tider varje dag under en lite längre tid. Ingen här är dock läkare, så du behöver verkligen få tag på en riktig psykolog som kan förklara bäst hur din vård kommer se ut. 🙂

Tycker man skall vänta till kanske 30-årsåldern med självmord, då har man iaf provat på livet och kanske haft sina bästa dagar, men du är så jävla ung, shit 14 år, lugna ner dig lite.

Jag planerar att leva mitt liv tills jag går ut nian och ska börja på gymnasiet.
Alla säger ju att jag aldrig kommer klara det, så jag kan lika gärna göra dom en tjänst och gå och dö.
Ser inte poängen längre.

antidepressiva - Det fungerar! Lovar.

Jag har aldrig haft självmords tankar men jag har mått dåligt i flera år (mest ångest) men har aldrig sökt hjälp eller gjort något åt saken men jag gick till läkaren i år och hon rekommenderade medicin åt mig och jag märker själv att jag mår bättre så gå till läkaren. Du har upp och ner dagar då också men det hjälper med tiden.

Feliciaalj:

antidepressiva

Låter som en tämligen askass idé. Antidepressiva läkemedel är knappast någon "mirakelkur" som gör människor positivt laddade bara sådär - en sån naiv syn läkemedel är inte särskilt sund att ha. De flesta av dessa "mediciner" mixtrar bara med ens hormonproduktion och kan utsätta människor för grova bieffekter.

Djup depression (melankoli etc), behandlas med TCA-mediciner som kan fucka ens centrala nervsystem, och kan leda överdosering, psykoser osv. Sådant skulle aldrig skrivas ut till någon i hans ålder, och skulle det ske så tvivlar jag på att den läkaren har legitimerad rättighet att göra det. Att rådgiva en 14-åring att söka sig till narkoser är ganska olämligt.

Sen tror jag att hela idén med antidepressiva preparat är en ganska läskig utväg. Det är lite samma mentalitet bakom det, som när vissa människor börjar syssla med tunga droger. Att "fly" från problemen istället för att ta tag i dem. Att vissa läkare skriver ut detta huxflux tycker jag bara visar att läkevården har 0 respekt för människor.

Tamburinmannen:

Låter som en tämligen askass idé

Det har funkat för mig att må bättre så nej jag tror inte att det är en "askass ide"!

Feliciaalj:

et har funkat för mig att må bättre så nej jag tror inte att det är en "askass ide"!

Du kan ju börja med försöka läsa mitt inlägg innan du kommenterar. Om det nu inte är för svårt för dig....

hej jag är 17 år och har det väldigt jobbigt själv , och hade det för några år sen också , då tänkte jag också ge upp allt, men hoppet om en bättre framtid fanns alltid någonstans i bakhuvudet . även vad alla andra sa .
jag gav inte upp då och hoppas att jag klarar mig ett tag till för ingen vet ju framtiden ser ut , inte du , inte jag ,inte dina vänner eller lärare

Du kan skriva till mig om du känner att du vill prata någon gång.

Våga hoppas på framtiden / M

Tamburinmannen:

Du kan ju börja med försöka läsa mitt inlägg innan du kommenterar. Om det nu inte är för svårt för dig....

jo, det kändes svårt.

Vad fan kan man göra?
Inte ett skit.
Så varför ens försöka?