Som ni kan se i rubriken så är det bara så att jag inte orkar med mitt liv och mig själv längre. Jag har nu under en längre tid börjat brytt mig mer om mitt utseende. I början var det inte så mycket mer än att jag hållde koll på att allt låg rätt så att säga. Men nu måste jag titta mig i speglar och så vidare
precis hela tiden. Jag satte igång och gymma och jag gjorde de kontinuerligt i ca 3 månader. Jag har dock alltid varit väldigt spinkig så jag tog inte så mycket i vikter osv vilket gjorde att jag inte pallade mer. Sedan orkade jag inte med att se andras perfekta kroppar och sedan gick man själv till spegeln och ville bara dö. Så jag slutade med det, jag har nu börjat isolerat mig inomhus också för att jag känner mig så ful. Svårt att beskriva men jag tycker att jag ser så jävla bra ut men samtidigt så vill jag bara dö för att jag är så jävla ful. Jag jämför mig med andra också hela tiden, vilket ofta sänker mig medans de vissa dagar gör att jag känner mig lite mer nöjd med mig själv. Jag kollar ofta på andra "snygga" kändisar och går till spegeln för att se om jag har några likheter och om de ser så mycket bättre ut än mig. En bra dag kan jag nästan känna att jag hade väldigt tur med utseendet medans jag nästa dag gråter framför spegeln för att jag är så ful.
Nu kan jag nog garantera att ni är 100% säker på att jag är tjej, men det värsta av allt är att jag är kille och hetero. Jag gillar dessutom en tjej i klassen som ser väldigt väldigt bra ut, alltså hon är också en del jag ibland tänker på när jag ska se mig i spegeln. Om hon hade stått här bredvid mig nu, hade jag fortfarande sett bra ut då? En bra dag så kan jag känna att jag faktiskt är värd henne, nästa dag är det som att folk skulle skratta om det såg oss tillsamans som ett par.
Jag har fått höra så mycket blandade kommentarer från olika personer så jag får inte någon riktigt "garanti" på om jag faktiskt ser bra ut eller om jag egentligen ser förjävlig ut som bara försöker klä sig snyggt osv. vilket ibland kan sänka mig ännu mer. Någon har sagt "Modellen", någon har sagt "Fan Ronaldo!" någon har sagt att jag är söt har fått höra att jag är snygg/riktigt snygg och väldigt söt från någon också. Medans jag också hört ord som "Det är F på ditt modellansikte", "Du ville säkert inte dit för du vet att du inte skulle få någon ändå", "Det hade ju varit helt okej om du hade någon som helst antydan på någon muskel".
Dettar har nu lett till att jag ibland skolkar från skolan, kan oftast inte koncentrera mig på lektionerna och har slutat vara med kompisar lika ofta osv. Jag kan inte heller prata med tjejer längre, killarna i klassen ska ofta håna mig och hålla på. Jag är med de "coolare" killarna och de ska göra narr av mig ofta framför tjejer och sånt bara för att det börjar förstå att jag är svag. När jag säger något kan ibland tjejerna kolla åt vårat håll och typ små le lite och då ska de säga typ "Hahaha tjejerna skrattar åt dig" och hålla på. Egentligen säger jag inget konstigt alls utan kan bara låta lite mer feminin i rösten. Alltså jag låter ju som en kille det hör man ju såklart men låter lite ljus och ängslig i rösten.
Det har nu gått så pass långt att jag börjat försökt lagt märke till om folk har ögonkontakt med mig när vi pratar, om folk försöker prata med mig eller om de helst undviker mig, försökt se i deras blick hur de ser på mig osv. Det är hemskt, jag är kille för fan och jag beter mig som att jag var en väldigt utseendefixerad och osäker tjej vilket ibland kan förnedra mig själv när jag tänker på det. Har till och med funderat på skönhetsoperationer i mitt ansikte, ja alltså vad säger ni? Hur kommer jag ifrån det här riktigt sjuka tänkandet som jag tänker på hela dagarna?
Du anar inte hur mycket jag kan relatera till dig. Jag vet inte hur jag kan hjälpa, men sanningen är att vi måste sluta bry oss om vad vår omgivning tycker.
Du är säkert en snäll och söt kille men med en väldigt dålig självkänsla.
Du måste lära dig att tycka om dig själv, du duger precis som du är! Och i slutändan, när det handlar om kärlek så är insidan SÅHÄR JÄVLA mycket mer betydelsefull. Man blir förälskad i personen, det som finns innanför det yttre och inte i personens utseende.
Och du - jag är säker på att fler killar känner som du. Alla människor, oavsett kön, är nog väldigt självkritiska. Vissa mer och andra mindre..
Det finns säkerligen fler killar än jag som inte känner sig säker på sitt utseende osv, men inte i samma mån som jag. För på mig kan du verkligen se att det är något som inte stämmer iprincip hela tiden. Beroende nu då iof på om jag ser bra ut eller inte har de säkert föraningar kring vad det kan vara. Det jag lagt märke till är att det personer som jag anser att jag ser bättre ut är de personer som oftast sagt dessa "negativare" kommentarerna. Det är dock inte någon som jag inte känner eller något som sagt något. Utan enbart mina kompisar. Så jag vet lixom inte hur jag ska tolka deras kommentarer osv..
Jag har fått svar av några tjejer vart jag ligger på 1-10 och de har sagt nånstans mellan 7-10. De kan ju hjälpa mig för ett tag, men de flesta av de har gått utifrån bilder så man kan ju aldrig vara 100% säker.
Snowwwiee: Som ni kan se i rubriken så är det bara så att jag inte orkar med mitt liv och mig själv längre. Jag har nu under en längre tid börjat brytt mig mer om mitt utseende. I början var det inte så mycket mer än att jag hållde koll på att allt låg rätt så att säga. Men nu måste jag titta mig i speglar och så vidare precis hela tiden. Jag satte igång och gymma och jag gjorde de kontinuerligt i ca 3 månader. Jag har dock alltid varit väldigt spinkig så jag tog inte så mycket i vikter osv vilket gjorde att jag inte pallade mer. Sedan orkade jag inte med att se andras perfekta kroppar och sedan gick man själv till spegeln och ville bara dö. Så jag slutade med det, jag har nu börjat isolerat mig inomhus också för att jag känner mig så ful. Svårt att beskriva men jag tycker att jag ser så jävla bra ut men samtidigt så vill jag bara dö för att jag är så jävla ful. Jag jämför mig med andra också hela tiden, vilket ofta sänker mig medans de vissa dagar gör att jag känner mig lite mer nöjd med mig själv. Jag kollar ofta på andra "snygga" kändisar och går till spegeln för att se om jag har några likheter och om de ser så mycket bättre ut än mig. En bra dag kan jag nästan känna att jag hade väldigt tur med utseendet medans jag nästa dag gråter framför spegeln för att jag är så ful.
Nu kan jag nog garantera att ni är 100% säker på att jag är tjej, men det värsta av allt är att jag är kille och hetero. Jag gillar dessutom en tjej i klassen som ser väldigt väldigt bra ut, alltså hon är också en del jag ibland tänker på när jag ska se mig i spegeln. Om hon hade stått härbredvid mig nu, hade jag fortfarande sett bra ut då? En bra dag så kan jag känna att jag faktiskt är värd henne, nästa dag är det som att folk skulle skratta om det såg oss tillsamans som ett par.
Jag har fått höra så mycket blandade kommentarer från olika personer så jag får inte någon riktigt "garanti" på om jag faktiskt ser bra ut eller om jag egentligen ser förjävlig ut som bara försöker klä sig snyggt osv. vilket ibland kan sänka mig ännu mer. Någon har sagt "Modellen", någon har sagt "Fan Ronaldo!" någon har sagt att jag är söt har fått höra att jag är snygg/riktigt snygg och väldigt söt från någon också. Medans jag också hört ord som "Det är F på ditt modellansikte", "Du ville säkert inte dit för du vet att du inte skulle få någon ändå", "Det hade ju varit helt okej om du hade någon som helst antydan på någon muskel".
Wow...
Hade lika väl kunnat vara jag som skrev detta, exakt som jag haft det.
Vet nu inte hur gammal du är men:
Snowwwiee: Alltså jag låter ju som en kille det hör man ju såklart men låter lite ljus och ängslig i rösten.
Så jag antar att du inte fullt gått igenom målbrottet än..?
För jag var personligen sen i puberteten/målbrottet och har ännu inte fullt gått igenom det men när man får mörkare röst blir det sjukt mycket lättare att bli tagen på 'allvar' av jämnåriga så att säga. Så kändes det åtminstone för mig personligen.
vad gäller gymmandet;
Ge inte upp, allvarligt.
har själv varit väldigt smal ~ 170 cm, 48 kg, men har nu gymmat i cirka ett halvår och i kombination med att äta + puberteten har jag gått upp drygt fem kilo.
Lovar dig, när man ser resultaten blir man så jävla glad. Fördelen med oss smala är att man ser resultaten väldigt tydligt, men 'nackdelen' är, åtminstone för mig, att jag tenderar att äta dåligt emellanåt. Vet dock inte hur det är för dig men försök att i skolan ta ett extra knäckebröd + ett glas mjölk så att du gör det till en vana att äta mer.
När jag gymmar känner jag även att jag mår bättre mentalt, vilket ju är allra viktigast egentligen.
(Om jag inte minns fel är det vetenskapligt bevisat att man mår bättre av att träna och att det är ett beprövat sätt att bekämpa depression och dyl.)
PM:a mig om du vill prata eller undrar något 🙂
lsak:
Wow...Hade lika väl kunnat vara jag som skrev detta, exakt som jag haft det.
Vet nu inteSå jag antar att du inte fullt gått igenom målbrottet än..?
För jag var personligen sen i puberteten/målbrottet och har ännu
vad gäller gymmandet;Ge inte
har själv varit väldigt smal
Lovar dig, när man ser resultaten blir man så jävla glad. Fördelen med oss smala är att man ser resultaten väldigt tydligt, men 'nackdelen' är, åtminstone för mig, att jag tenderar att äta dåligt emellanåt. Vet dock inte hur det är för dig men försök
När jag gymmar känner jag även att jag mår bättre mentalt, vilket ju är allra viktigast egentligen.
(Om jag inte minns fel är det vetenskapligt bevisat att man mår bättre av att träna och att det är ett beprövat sätt att bekämpa depressionPM:a mig om du vill prata eller undrar något 🙂
Tack för hjälpen 🙂 sånt uppskattas 🙂
